Ännu en båtblogg

Vi käkar (mycket), sover, arbetar, skrattar, gråter, lyckas, misslyckas, och vi gör det tillsammans. Klyschigt eller ej, det är underbart.

Ni därhemma måste ha stenkoll på hur det är att segla skuta vid det här laget, och kanske till och med är lite trötta på att läsa om det. Här ute på Atlanten, med fasta rutiner och inte särskilt stor variation av varken människor eller landskap, finns det dock inte så mycket skrivmaterial. Så här kommer ännu en blogg som handlar om just det, men det är skönt att ingen skrivyta behöver användas till att förklara vad ett rå är, vad som finns i bogrummet eller vad som händer när man drar i en gårding, för det vet ni redan va?

Idag är det den tionde dagen vi spenderar på det öppna blå, och förväntningar växer i takt med att siffrorna för resterande sjömil minskar. Att se slutet på detta sjöben är konstigt nog väldigt svårt, lika svårt som att se Grenadas vita stränder och tänka sig att sängen inte kommer att gunga inom några dagar. Rutiner och brist på kommunikation med omvärlden har gjort att vi ombord befinner oss i en cirkel där tiden går långsamt, och på samma gång har dessa tio dagar obemärkt passerat förbi och alla undrar var de tog vägen. Det är som att tid inte riktigt existerar här trots att klockan tickar framåt och visar när det är dags för mat, vakt eller sömn tills dygnet börjar om igen.

17 dagar utan att se land låter som en utmaning, men precis som allt annat blir det vad man gör det till. Det finns de dåliga stunderna, som när AC:n går sönder, när det blir stopp i alla toaletter eller när det man vill minst av allt i hela världen är att gå upp 04:00 för att skrubba däck. Dessa stunder är dock precis som tiden, de passerar obemärkt förbi och glöms bort. Det man verkligen kommer ihåg och lever för på denna båt är alla de underbara stunderna, och det finns gott om dem. Att sitta uppe i riggen och sjunga medan man knackar bort rost. Att se himlen färgas lila vid soluppgång för att sedan se hur den blir orange vid solnedgång. Att ligga på rygg på halvdäck medan styrman visar alla konstellationerna på den stjärnklara natthimlen. Att sätta tänderna i en av kockens fantastiska bakverk efter en svettig vakt. Att kunna skratta åt konstiga brännor som vi har fått.

Alla dessa små, helt fantastiska stunder gör 17 dagar utan land till en enkel utmaning som vi alla kommer att klara av.

Felicia, Styrbord.