Öckerö gymnasium

Bestigningen av Pico.

Azorerna är en extremt liten samling av vulkanöar i mitten av Atlanten, de är självklart inte den första destinationen om man ska ta sig utomlands, men efter att ha sett det med egna ögon kan jag starkt rekommendera det.

Öarna är skapade av vulkanisk aktivitet – lava –, det är relativt nya. Vi hade lyckan av att få bestiga en av det nyaste öarna och även både Azorerna och Portugals högsta berg. Pico, som kan hittas på Ihla de Pico, är ett berg som sträcker ut sig till 2351 m (alltså mycket större än Kebnekaise). Denna bestegs av babord och styrbord under en lång, lång, lång dag.

Oskar och Alex hade tagit på sig att kolla upp om hur man ta sig till vår grannö, en färja som åkte 07.30. Väckta vid 6 åkte vi 06.30, trötta men även väldigt uppspelta. Det tog oss omkring 2 timmar att ta oss upp till base camp, där vi började uppstigningen. Vår självutnämnda ledare/ organisatör Anton hade lyckats beställa taxi för 26 personer, även fast vi inte hade förbeställt dem. Det var bra för det befälen som följde med oss var fast bestämda på att inte behöva ordna något och endast hänga efter.

Det skulle ta omkring 4 timmar att ta sig upp till toppen och sedan 3 timmar ner, med en halvtimmes lunchpaus vid toppen. Vi behövde åka hem med den sista färjan som åkte 18.00 och fick därför skynda oss. I olika grupper tog vi oss upp längs de 48 pinnarna som markerade vägen upp. De som var snabbare sprang i princip upp, medan andra (som jag) njöt mer av vyn under vandringen. Med mycket möda och stort besvär tog vi oss alla ända upp till toppen av Pico.

Det enda problemet som jag fick möta under uppstigningen – som ledde till många andra problem – var av ett miljöaktivistiskt perspektiv. Det är så att vi alla använder matlådor gjorda av frigolit, dessa lindar vi in i plastfolie för att hindra att mat smiter ut. Detta, vilket funkar bra, är extremt dåligt för miljön och är även en stor fråga som diskuteras ombord på båten: Skall det verkligen behållas? Hur skadligt är det egentligen för miljön? Hursomhelst bestämde jag mig att inte använda så mycket plastfolie för att minska på mitt ekologiska fotavtryck, vilket ledde till att halva min lunch läckte i min väska. Jag visste då inte vad som var ombyteskläder och vad som var en blandning av spaghetti och fried rice. Utan ombyteskläder, då det var helt dränkta i sås, fick jag alltså ta mig upp. Detta blev extremt jobbigt i minusgraderna och frös kan jag definitivt säga att jag gjorde. Hungrig blev jag även, men tack vare den goda gamla ”gemenskapen” delade mina kära båtkamrater med sig.

All stress och svett av att behöva ta sig upp, men även behöva hinna med sista färjan hem var ändå värt det när vi nådde toppen. Efter en snabb lunchpaus för extra energi vid kratern, som situerade sig endast några hundra meter ifrån toppen, klättrade vi upp det sista. Denna del av vandringen var brantare än resten av och fick därför klättras upp. Stenar och svetten rullade ner för berget och ansikten. Efter vi gått förbi kraterns minusgrader dök äntligen den varma solen upp från mellan molnen. Ångor rök från stenarna och äntligen kände vi värmen som försvunnit när ett enormt moln täckte över bergets topp.

Stolta men trötta av att ha lyckas ta sig hela vägen upp njöt många av något oväntat 4G, photoshoots och choklad sparad för denna underbara tidpunkten.

Vägen ner gick allt smidigare då vi inte bara minskade belastning på mat och vatten, men även viste att efter att ha bestigit 2351 meter av ren smärta, kunde vi göra allt.

Astrid Cider, Babord.

Publicerad: 2019-05-22

Öckerö seglande gymnasieskola
Björnhuvudsvägen 45
475 31 Öckerö

Telefon: 031-97 62 00
e-post: kommun@ockero.se