Borta bra, Gunilla bättre, hemma bäst

Borta bra, men hemma bäst. Det är ett ordspråk som ofta hörs, men det är först när man är på en båt i två månader, långt hemifrån, som man verkligen kan förstå innebörden av det.

Dagen för hemkomst kommer närmre och närmre med stormsteg, och med tio dagar kvar tills vi landar på Landvetter flygplats är känslorna här ombord blandade. Vissa av oss vill vara kvar, medan andra vill hem. Vi har börjat spendera mer och mer tid med att slutstäda utrymmen ombord, och mindre med att trimma segel efter vinden. Det märks verkligen att dagen då vi ska lämna denna båt kommer snart.

Detta har, precis som första resan på Gunilla, varit en av de bästa upplevelser jag haft i mitt liv. Det är en upplevelse som är omöjlig att sätta ord på, och ändå göra vad man varit med om rättvisa. Vi har varit sjösjuka tillsammans, slitit tillsammans, och skapat minnen för livet tillsammans. Det är inget som går att beskriva, särskilt inte i text, men livet ombord är verkligen ett liv värt att leva.

På fredag når vi Cádiz, Spanien. Med endast några få sjödagar kvar passar vi på att njuta till fullo av den lilla segling vi kan få med den svaga vind som finns. När vi i Styrbordsvakten gick på vår morgonvakt klockan åtta avbeslog vi och satte alla råsegel. Alltså, alla segel som sitter på de två främre masterna. Vi vände dessutom genom vind för tredje gången denna resan, vilket är en extremt häftig syn. Vi styrde alltså upp mot vindriktningen, och sen igenom för att segla åt ett helt annat håll än vad vi gjorde innan. Det är en bra distraktion från alla tankar om hemlängtan, att segla. Man glömmer bort att man om lite mer än en vecka inte kommer stå här, tjugo någonting meter ovanför marken och avbeslå ett segel. Man kommer vara hemma och gå i skolan från åtta till fyra igen, precis som alla andra skolelever gör. Det är en mycket konstig tanke.

Det var allt för denna gången, all kärlek.

Liza, Styrbord.