Öckerö gymnasium

Dag sju på Atlanten

Nu är nästan halva sjöbenet avklarat, precis som resan i helhet. Känslorna är blandade och medan några sover varje ledig stund är det vissa som går runt och hoppas att kaffemaskinen ska börja fungera igen. Vi har precis insett att vi har lika långt kvar av sjöbenet som vi har avklarat och jag tror någon nämnde båtpsykos.

Dagarna har absolut börjat smälta samman. Det är svårt att urskilja dagens frukost med den från dagen innan, vilket kanske inte är annorlunda från hur det kan vara hemma, men här är möjligheten för omväxling mindre. Att allt fungerar som det ska har även blivit viktigare, speciellt när man är ute på ett så långt sjöben. Det är först nu vi verkligen inser vikten med att allt som ska finnas på frukostbordet står framme, varför städningen är lika viktig varje dag eller varför alla små detaljer gör stor skillnad. Olika saker är viktiga för olika personer och även om jag inte vill ha müsli till frukost kanske det är någon annan som hela dagen väntar på att få äta sina flingor.

Jag skulle även säga att det är först nu man verkligen har kommit in i de nya rutinerna och dygnsrytmerna som ett sjöben innebär. Men det senaste dygnet har jag märkt att den mentala inställningen kan svikta och nästa gång jag läser igenom det här kan jag ha ändrat mig och istället tycka att rutinerna, oavsett hur de fungerar, är outhärdliga.

För att motverka tradigheten i rutiner har vår eventgrupp kommit på en lek. Vi har ett träkors, inte större än ett A4, som en vakt får i uppgift att gömma någon stans på båten. Det finns såklart restriktioner angående vart på båten gömstället får vara, vilket har varit lite omtvistat, men annars är reglerna tydliga. Om korset inte är hittat på 24 timmar får den vakten som gömde det ett poäng. Om korset där emot blir hittat får vakten som fann det ett poäng och chansen att gömma om det.

På en utav dessa rutinmässiga vakter som vi i 4-8 vakten hade skulle vi brassa om. Alltså ändra vinkel på råna så att vi seglade från en annan hals. Vi var inte väldigt många och hade ett väl planerat taktiksnack innan för att maximera minimaliseringen av felkällor och förvirring. Det blev lite rörigt men avsevärt mindre än vad det hade varit under första sjöbenet. Mitt i hela operationen, när vi flåsande och vinglande försökte att med så mycket värdighet kvar som möjligt hala i brassarna, tittade vi upp och såg kapten stå och filma oss. Det var först då man blev helt medveten om hur det måste se ut när vi stod där, max två på varje tamp, halvramlande i rännstenen och flåsade. Pressen var sedan total, jag tror aldrig jag kvajlat så noga. Det trodde även någon annan i vakten men när filmen var avstängd vände sig kaptenen om och informerade personen om att den hade kvajlat åt fel håll.

Vi har även seglat ungefär 800 sjömil, vilket närmar sig hälften av sjöbenet. Även nästan hälften av resan i helhet har gått. Jag tänker på hur mycket vi har vant oss vid. I början var sjösjuka något vars närvaro var väldigt påtaglig och uppmärksammad. Personerna som var drabbade var i princip döende. Om någon spyr över relingen nu rycker folk på axlarna, inklusive den sjösjuke, och går sedan vidare med livet.

Oavsett kvajlar, frukost eller träkors har vi en hel vecka kvar att fylla med lekar, sjösjuka och humörsvängningar. Men bara om det passar in i schemat, jag menar, ingen vill ju bryta någon rutin.

Hoppas ni har det bra där hemma!

//Isabella Ståhl, Styrbord

Publicerad: 2019-05-13

Öckerö seglande gymnasieskola
Björnhuvudsvägen 45
475 31 Öckerö

Telefon: 031-97 62 00
e-post: kommun@ockero.se