En livrädd, men tacksam grabb

Tredje resan är här, jag är taggad ända ut i fingertopparna och varför skulle jag inte? Solen skiner, shortsen är på och jag står på däck, däcket till båten som lärt mig, gett mig och roat mig på mina två tidigare resor.

Att vara tillbaka och mönstrad på T/S Gunilla är underbart, framförallt är det dock utmanande. Förlåt alla andra gymnasieskolor, men Öckerö Seglande Gymnasieskola har, och kommer fortsätta, lära mig saker ni aldrig hade kunnat. Detta blev solklart i solskenet i Miami strax för lunch, klockan 11:02. Hallå alla där hemma i vinterkylan, nu ska ni få läsa, om en livrädd, men tacksam grabb.

Familisering på Schemat, dags att lära känna Gunilla igen. Hitta brandsläckarna, repetera Byssareglerna, bekanta sig med maskinrummet, lyssna på bås Martin och… klättra i riggen… Klockan slår 11.00 och vid det här laget hade vi redan traskat runt på Gunilla i tre timmar. Hittills har det mesta varit repetition och magkänslan sa att klättringen antagligen, borde bli detsamma. Min höjdskräck botades ju faktiskt redan under första resan. Men magkänslan har inte alltid rätt. För det skulle visa sig att klättra 34 meter upp i luften skulle bli jobbigare än att hitta de 34 olika tryck och temperaturmätarna i Maskinrummet.

Väl uppe blev mina ben mjuka som spagetti, mitt hjärta slog fortare än Usain Bolt springer och svettandet var flödigt nog att höja havsnivån med mer än fem meter. Självklart överdriver jag men ni förstår min poäng, jag var livrädd. Här hade inte jag klättrat på över ett år och redan första dagen befann jag mig där, 34 meter på i luften. Dock lyckade jag tillslut att ta mig ut på råt, beslå mitt segel för att sedan sakta, men säkert, klättra ner för att återigen sätta mina fötter på däck. Men nu pekade klockan på lunch och min process i att bota min höjdskräck är åter igångsatt. Kanske är jag tillbaka på ruta ett. Men utan denna skolan hade jag aldrig ens hittat ruta ett och jag hade definitivt inte haft en go solbränna såhär års.

Vad jag vill säga är alltså tack Öckerö Seglande Gymnasieskola för att du lärt mig allt det där inga andra gymnasieskolor hade, för att du utmanar mig och för att du tar mig dit solen skiner. Tredje resan är här och även om jag nu har lite ont i fingertopparna efter segelbeslagningen, är jag fortfarande taggad ända ut i dem, nu åker vi!

William Andreasson, en livrädd, men tacksam grabb, frys inte för mycket där hemma ;)