Ensam, magnifik och ogripbar

Horisonten, ett uppenbart faktum för oss alla. I ordets innebörd omfamnas emellertid en storhet som knappast kan konkretiseras i vårt ytterst begränsade vokabulär.

Horisonten är ogripbar. Det är dagar som dessa, avseglingsdag med T/S Gunilla, som substantivet ensamt kan tyckas vara stadgan i livet. Vädret förändras, sol övergår till regn, tidigare solbruna och glada leenden bleknar plötsligt... De första dagarna på Gunilla är mångfaldiga – det som tidigare var inpräntad rutin är ett minne blått samtidigt som människors sinnesstämningar tydligast beskrivs i superlativ.

Trots den här världen av till synes av evig förändring är horisonten emellertid alltid där – ensam, magnifik och ogripbar. Horisonten är verkligen stadgan i vår vardag. Vid sidan av den fasta punkten som substantivet tycks utgöra i vår föränderliga och nästintill stormlikande värld förundras jag personligen av den där ogripbarheten - hur ska ordet beskrivas och vad är i själva verket är en horisont? Är tinget endast en konsekvens av vår begränsade synförmåga och jordens eviga krökning, och om det voro så existerar tinget verkligen i realiteten, eller är det bara en sinnesföreställning – visst är tinget ogripbart.

Ytterligare ett ogripbart faktum är att vi nu är på seglande fot, om det överhuvudtaget går att uttrycka sig så, och att vi efter ett och ett halvt års studier har inlett vår tredje resa, den så kallade kryssningen som vår första styrman Ulf Hed påhittigt myntade.

Simon Borg, midskepps