Ett helt otroligt ubåtsäventyr

Har du någonsin undrat hur det känns att befinna sig i en ubåt? Långt ner under havsytan med bara tystnaden och mörkret som omringar dig… Idag testade jag på precis detta, och nu ska jag berätta för dig hur det kändes.

Idag besökte jag och några av mina goda vänner ett muséum här i Cherbourg, som speglade livet ombord på en ubåt. Vi förväntade oss en upplevelse, men istället fick vi vara med om ett otroligt äventyr. Tillsammans med 10 stycken fransmän bildade vi ett lag som under en timmes tid kämpade oss igenom en labyrint av olika uppdrag nere i havets djup.

När vi först steg in i ubåten möttes vi av tjutande sirener och blinkande lampor. Vi förstod där och då att detta inte var en övning, vi var tvungna att agera fort. Vi följde de blinkande lamporna som förde oss längre in i ubåtens trånga utrymmen och leddes fram till vårt första uppdrag. Det gick ut på att ta sig igenom en tunnel som gungade mer intensivt än fotpärtarna gör i Gunillas rigg. Vi lyckades nätt och jämnt ta oss igenom tunneln en efter en och kom tillslut oskadda ut på andra sidan. Väl där möttes vi av ett cylinderformat rum som blinkade i blått. Vi ombeddes att ställa oss mot väggarna och inte långt efter att vi var på plats ryckte cylindern till och vi slussades ner i ett bäcksvart mörker. När dörrarna äntligen öppnades möttes vi av en enorm glasvägg som sträckte sig hela vägen runt om oss. Det var bäcksvart och knäpptyst en lång stund och ingen i gruppen förstod vad som skulle hända härnäst, det enda som kändes var den olidliga stämningen av att något inte stod rätt till. Plötsligt dök en fruktansvärt ful djupvattensfisk upp framför oss och alla skrek till av rädsla. Fler och fler varelser dök upp och helt plötsligt syntes 14 bekanta ansikten på glasskärmen. Det tog oss några sekunder innan vi insåg att det var oss själva vi såg och i samma stund som tanken uppenbarade sig tändes lamporna i rummet och glasväggen förvandlades till en projektorskärm. En röst utropade ut i högtalarna att uppdragen var slutförda och ombad oss att återigen rikta vår uppmärksamhet mot skärmen och det jag fick se var något som jag verkligen inte beredd på.

Under den timmes då vi letade efter en väg ut ur ubåten hade vi omedvetet kollat in i små filmkameror som var gömda bakom både tavlor och skärmar. Filmen av vad vi hade gjort spelades sedan upp framför oss och jag kan nog tala för alla i mitt lag när jag säger att det var något av det dummaste jag sett i hela mitt liv. Alla sprang runt som yra höns och absolut ingen var medveten om att det vi gjorde spelades in.

Idag lärde jag mig alltså att fransmän inte går att lita på och att något som man i första hand tror är ett ubåtsmuséum, kan visa sig vara otroligt mycket mer än så. Jag hade i alla fall en jättebra dag tillsammans med mina vänner och jag hoppas att ni alla också gjorde något som ni blev glada av.

Massa kramar från Karin Böckmann

Midskepps