Från botten till toppen

Under dagen har jag både fysiskt och psykiskt befunnit mig i en berg- och dalbana som slungats mellan havets mörka djup till de ljusa molnens topp.

Idag fick vi bege oss ut på klassens första gemensamma utflykt till vulkanen Teide. Vi förberedde oss för en lång, svettig vandring upp till toppen av Spaniens högsta berg. Det visade sig sedan att dagens utflykt var en guidad busstur genom Teneriffa och den enda motionen var att lyfta rumpan från sätet för att köpa en munk varannan timma. Dagen var minsann inte händelsefattig för detta. Vi lärde oss allt om Teneriffas historia, natur och kultur. Samtidigt fick vi bevittna små färgglada byar med kyrkor och hus från 1600-talet och ibland hade vi tur och stannade till på någon av platserna. Mitt favoritstopp var staden Garachico som både blivit utsatt för vulkanutbrott och nu för några veckor sedan även förstörts av en storm. Befolkningen läts inte bli stoppade av detta utan fortsatte leva sina liv. På torget satt folk i alla åldrar och avnjöt en fika under de blomstrande julstjärnorna. Runt omkring dem fanns pastellgula, röda och orangea byggnader med klätterväxter som spred sig över fönsterkarmarna.

Jag tror att andra i klassen tyckte att resan upp till Teides topp var det absolut bästa. Bussen körde på en lång, tunn och slingrig väg upp till Teides linbana. Uppe i bergen befann vi oss över molnen och långt bort i fjärran kunde vi skymta ön Gran Canaria. Eftersom linbanan behövde förbokas en månad i förtid kunde vi inte ta oss till toppen men upplevelsen från den första toppstationen som vi befann oss på var tillräcklig.

På eftermiddagen var vi tillbaka på båten och styrbord och babord gjorde oss redo för frivakt. För styrbord var det den sista hamndagen så jag, Elsa, Arndty och Zelda försökte avnjuta den så mycket som möjligt. Vi strosade runt i de vackra bakgränderna av Teneriffas centrum och åt sedan en avslutningsmiddag på en prisvärd resturang. Mot kvällens slut var vi tvungna att göra de viktigaste uppgifterna i hamn: intervjua befolkningen och bunkra inför nästa sjöben. Bunkringen var såklart prio ett och efter en halvtimma på HiperDino kom vi ut med två påsar var med allt som är nödvändigt (godis, frukt och läsk). Näst på tur kom våra skoluppgifter. En av dem var att intervjua befolkningen om den spanska historien. När jag gjorde detta möte jag en Marockansk flykting, Kinch, som gav mig mycket perspektiv på livet. Även fast den 20- åriga killen inte pratade engelska eller spanska ville han med alla medel han hade hjälpa oss med vår uppgift. Han tillkallade sina kompisar som hämtade andra kompisar för att hitta någon som pratade engelska. Under tiden som hans kompisar letade berättade han för oss genom rörelser och den lilla spanskan och engelskan han kunde hur han hade tagits sig med en fullproppad flyktingbåt till Teneriffa. Han var nu papperslös, utan jobb och levde på ett boende tillsammans med andra ungdomar.

Under dagen har jag både fysiskt och psykiskt befunnit mig i en berg- och dalbana som slungats mellan havets mörka djup till de ljusa molnens topp. Livet på båten känns overkligt och det är svårt att behålla fötterna på jorden. Samtalet med Kinch fick mig att återgå till den orättvisa verkligheten. Väckarklockor som denna tror jag alla kan behöva då och då.

Av: Elin Kling, Styrbord.