Från tristess till sjösjuka

Nu har vi för några timmar sedan lämnat Cherbourg, vilket troligen är den mest händelselösa hamnen av de alla. Jag har haft det roligt här, trots att det inte finns så mycket att göra så blir det vad man gör det till. Det har varit avslappnat och skönt, ingen hets.

Att efter uppställningen gå och lägga sig till lunch men ändå känna att tiden som finns kvar på dagen räcker till är obeskrivligt skönt. Man hinner umgås på båten, ha en lugn stund för sig själv, plugga om det är något man känner för (eller måste göra för att man har en försenad blogg att skriva) men även göra i princip allt man kan göra i Cherbourg. Första resans hamnar i all ära, men detta är lika bra fast på ett helt annat sätt.

Det är första dagen av sex på det näst sista sjöbenet. Vad snabbt tiden har gått, nyss var vi i Portsmouth och nu är vi redan på väg till La Coruna. Vi möter dock ett hinder på vägen, den fruktade Biscayabukten. Detta är något jag har sett fram emot men samtidigt varit lite nervös över, man har ju hört en del om hur stormigt det kan bli från tidigare klasser samt andra personer man pratar om det med. Det är redan ganska gungigt och på vakten ligger ungefär hälften vid rännstenen och är sjösjuka. Som en person som inte blir sjösjuk hade jag tyckt det var häftigt att få en riktigt stormig dag i Biscayabukten, bara för att uppleva det, men samtidigt vet jag hur jobbigt det skulle vara för de som blir sjösjuka, det är ju redan jobbigt som det är.

I skrivandes stund är jag redan försenad med att lämna in den här bloggen, vilket jag hade sagt till mig själv att jag inte skulle bli. Men så är det ibland, det kommer upp förhinder, viktigare saker som man prioriterar högre. I detta fall var det att sova från fyra på eftermiddagen till tio på kvällen. Hela den här resan har hittills bestått av alldeles för lite skolarbete för min del, och jag tror många andra sitter i samma situation. Till mitt försvar har det varit väldigt dåligt uppstyrt och många lektioner har blivit inställda på grund av en sjösjuk DOS. Jag vet att det inte är en ursäkt, ansvaret ligger trots allt på mig själv och enbart på mig själv, men jag använder den ändå, precis som många andra.

Jag vet inte vad som föredras, att vara uttråkad i Cherbourg, försenad med skolarbete eller sjösjuk i Biscaya.

/Agnes Ranås, HalleB