Kan detta vara det finaste vi har?

Tänk dig en extraordinärt vanlig dag, till och med lite gråare, lite segare och lite tråkigare än andra dagar. Vad kan ändra denna tragedi till något underbart som får alla glada och energifyllda? Svaret är enkelt, väldigt svenskt och aningen patetiskt: gott fika.

Att ha 8-12 vakten är fantastiskt på så många sätt. Dygnsrytmen känns någorlunda normal, vi får bra med dagsljus, på kvällarna njuter vi av solnedgångar och fritiden känns oändlig (åtminstone precis när vi gått av vakten vid lunch). På förmiddagen pysslar vi med tyst underhållsarbete som att slipa för hand, måla, segla och nippa då vi inte vill väcka de andra sovande vakterna. Nippa är, för alla som inte vet det, när man knyter fast gårdingarna (de tampar som drar upp seglet) vid rårna med mycket slack så att de inte skaver mot segelduken eller hindrar seglet från att fyllas till dess fulla kapacitet.

Dessa sysslor var alltså vi gjorde idag. Vi började med att nippa, vilket vi nästan alltid gör på vår vakt, och DOS Lisa som var uppe och njöt av utsikten i stormasten anslöt mig på brammen (näst högsta rå:t). hon gjorde styrbordsidan och jag babord, vilket var mycket trevligt. Efter 10-fikat, vilket var vanligt, med bröd, kaffe och te, var det dags för det ändlösa projektet att slipa rostfläckar för att sedan måla om dem. Nu har det sträckt sig till byssahuset samt befälsskottet på stordäck och då byssahuset redan var färdigslipat fick några av oss göra en av de roligare underhållssysslorna ombord; vi fick måla. Jag tycker att det är tillfredsställande att se färgen täcka fläckarna och det är inte lika långtråkigt som mycket annat, typ att slipa, då man snabbt ser resultat.

Efter lunch, bestående av fried rice, bestämde jag och min kära vän och hyttkamrat Gabbi oss för att krypa ned i hennes koj för att läsa lite. Sagt och gjort, vi knökade oss ned och lade oss tillrätta med knän och armbågar och allt vad det var som skulle rymmas på de smala sjuttio centimetrarna. Efter sisådär 40 sidor var texten i min bok helt plötsligt dubbel, och det blev jobbigare och jobbigare för varje ord att fokusera ögonen. Att hålla boken uppe och faktiskt förstå innebörden av meningarna utmynnade i en ansträngande brottningsmatch mot sömnen och dess bedövande omfamningar. Efter att ha vaknat av att pocketen föll ned i mitt ansikte X antal gånger (Gabbi skrattade varje gång) och jag kämpat mig igenom ytterligare tio sidor lade jag undan Universum i din hand och slocknade några ögonblick senare, precis efter att bruden till höger också stängt sin bok.

Vi vaknade tvärt av att vår gemensamma vän Judit stormar in tjugo minuter över tre och ropar det smeknamn hon själv komponerat ihop för mig (med smeknamnet Kikki) och Gabriella: ”GIBBRI, det är KANELBULLAR till fika! Och man får ett glas MJÖLK till!”. Nyvakna, förvirrade och aningen stressade (men mycket muntra) snubblade vi upp ur kojen, ut ur hytten och in i lilla mässen. Där stod, som utlovat, två stora fat fyllda med nybakade, underbart doftande kanelbullar som fick det att vattnas i munnen på oss. Av bara farten hällde jag upp ett glas mjölk för att vi fick det om vi ville, tog en stor klunk och grimaserade. Inte ens arlamjölk tycker jag är god att dricka som den är, och den ljumma mjölken från Azorerna var ännu värre. Som tur var kunde jag ge bort mjölken till någon annan mer mjölkuppskattande person som också hade frivakt och istället fokusera på de ljuvliga kanelbullarna (man fick inte bara en utan två) som var så där rykande varma och saftiga med perfekt mängd fyllning kontra bulle så att det kändes som om de smälte i munnen. Vilka ord kan beskriva det hela? Himmelskt, utsökt, jag tror att ni förstår.

Jag vill här återkoppla till ingressen, dagen var i och för sig vanlig men inte färglös och trist utan snarare mysig. Min poäng är att ett gott fika kan ge den gråaste dagen färg och många gånger är fikat dagens höjdpunkt då vi alla skrattande tillsammans njuter av vad än kockarna och backisarna har att bjuda. Att vid sådana tillfällen fråga varandra ”är inte detta det allra finaste vi har?” har blivit en intern grej som någonstans bottnar i en liten sanning om att fikat i någon mån är vad som keeps us going när det är extra jobbigt.

Dagen fortsatte med de vardagliga procedurerna; plugg (som dock var ovanligt effektivt), middag (wraps) och vakt där vi, i vanlig ordning, städade inredningen. Nytt för dagen var att vi slog tidrekord inom vakten! Det som annars har tagit minst en och en halv timma tog femtio minuter. Kvalitén var såhär i efterhand kanske inte exeptionell, men vi var i alla fall snabba. Mätta och belåtna med magen full av nattfika, tre varma mackor och två koppar choklad, kröp vi till kojs efter vaktavlösning där vi önskade babord trevliga fyra timmar.

Ha det gött, haaaj!

Christina Boström, Styrbord