Kuba, som vi har längtat!

Så var vi framme på Kuba. Hela hösten har ägnats åt att diskutera huruvida Havanna skulle komma att bli ett av våra hamnstopp under resa tre eller inte och jag kan med glädje berätta för er att vi äntligen är här.

Klockan 10.30 väcktes styrbordsvakten av nyheten som cirkulerade i våra tankar när vi gick och lade oss klockan 04.00 samma morgon. Vi har anlänt på Kuba. Vi hoppade upp ur våra kojer, slängde på oss våra kläder och rusade upp på däck. Vi möttes av stanken från bränd olja, ett ytterst grumligt vatten och den smått förvånade synen av att vi inte låg till kaj, utan istället var ankrade några hundra meter från land. Detta hade kunnat låta som en besvikelse för många, men inte för oss. Det enda vi kan tänka på är att vi äntligen är framme på Kuba, som vi har längtat.

Efter en uppställning på däck och information kring dagens planer som innehåller både läkarbesök och visumansökan, blir vi äntligen tillåtna att hoppa på båten som tar oss in till land.

Att stiga ut genom portarna från Terminal Sierra Maesta är helt fantastiskt. Kuba är allt som jag har förväntat mig och lite till. Folket är trevligt, vädret är underbart och staden är vacker. Den kubanska kulturen sköljer över oss i samma stund som vi stiger ut på gatan utanför båtterminalen. Under dagen promenerar vi runt i Havanna, törstiga, hungriga och dränkta i svett, men lyckliga som aldrig förr. Efter bara en dag i Havanna får jag en helt ny bild av det land som jag tidigare nästan inte visste någonting om. Jag ser verkligen fram emot att spendera en vecka här. Det kommer säkerligen bli fantastiskt.

Det är ofattbart att vi får ta del av detta äventyr som i grund och botten bara är en skolgång på Öckerö Seglande Gymnasieskola. Jag kan inte beskriva med ord den glädje och tacksamhet som jag känner över att äntligen få vara ombord på TS Gunilla igen. Detta är livet på en pinne, bokstavligt talat.

Varma hälsningar från Karin Böckmann.

Styrbordsvakten