Utan land vid horisonten

Det är idag ännu en dag på T/S Gunilla, ännu en dag när vi far fram över vattnet utan att se land vid horisonten.

Det har vid det här laget blivit en vana för oss ombord att bara se hav, hav och ännu mer hav, och jag måste säga att det på något sätt blivit en sorts tröst. Det kanske låter konstigt, men det eviga blåa känns som någonting lugnande, någonting normalt och naturligt. Även när saker och ting ombord har varit slitsamma och när ens hemlängtan nästan har varit för svår för att hantera, även då har havet hållt oss i sin famn och låtit oss gunga vidare, som i vår egna lilla bubbla, ute på öppet hav.

Detta var en av de saker som jag tänkte på idag när jag satt uppe i riggen och lyssnade på vågorna och vinden, en av de saker jag tänkte att jag verkligen kommer att sakna. Det är så konstigt, jag är verkligen så kluven just nu; jag vill åka hem, men samtidigt vill jag också stanna här.

Hemma finns familj, vänner, god mat, en skön säng och tid för att sova, vilket jag verkligen längtar efter, så mycket att det nästan gör ont i magen. Samtidigt finns det så många saker ombord på denna skuta som jag verkligen älskar. Visst, resan är verkligen hård. Vi är alla slutkörda och jag tror inte att jag fysiskt skulle klara av att stanna här mycket längre. Ändå älskar jag att se evigt med hav och att känna vinden i håret när jag klättrar högst upp i masten. Jag älskar solen och värmen, att se stjärnorna om nätterna och att ha månen som enda ljuskälla. Jag älskar stämningen ombord, speciellt i min vakt där alla människor är helt fantatiska och jag vill inte heller skiljas från vissa av befälen som jag verkligen tycker om.

Allt detta gör mig en aning förvirrad, så istället försöker jag fokusera på lite mer konkreta ting, som all slutstädning som sker ombord, alla reseuppgifter som måste göras och vad jag vill se i Miami när vi väl kommer dit. Detta håller mig från att helt bli galen, och jag hoppas det fungerar hela vägen hem.

Det var nog allt för denna gången, vilket även blir sista gången för mig på denna resan. Vi ses snart, hemma i Sverige!

Karin Hansson, Styrbord