Vaktdag för midskepp

Solen hettar på, svetten dryper. En distinkt doft av tjära fyller ens omgivning. Någon skriker –”tamp i däck”.

Selen skaver mot ryggen. Ulf promenerar förbi och levererar ytterligare en ordvits från hans till synes oändliga repertoar. Några tillgjorda skratt hörs. En vanlig vaktdag för midskepps med andra ord.

Jag tycker ändå att det kan vara rätt skönt med vakt-dag i hamn ibland. Det är precis som om det är de enda riktiga stunderna på resan där vardagen känns som mest lik den där hemma. Det är varken en dag till sjöss där ens sovrutiner inte håller måttet för vad som är hälsosamt eller en dag iland präglad av stress där man ska hinna med så mycket som det bara går. Istället gör man vad man ska. Man gör sitt jobb men hinner ändå tänka på något annat som inte innefattar tampar och segel. Det rullar på.

Så märkligt ändå. Hur livet på sjöbenen kan kännas så långa när man väl är till sjöss men när man kommit iland och tittar tillbaka på dem så ser man allting som en enda lång dag. Man förlorar greppet om tid så sjukt på dom här resorna. Samtidigt som det känns som att vi har varit på den här båten i en evighet så känns det som att vi precis anlänt till Landvetter. Liknande känslor kan man nog känna hemma –att man då och då förlorar greppet om tid- men det är som det förstärks när vi är ombord.

Fast i och för sig är väl det fenomenet ganska genomgående när man är ombord på Gunilla. Att alla ens känslor förstärks. Alla toppar blir högre och alla dalar djupare.

-Erik Jenderbo