På ett guppande fartyg

När ni läser detta är vi sedan länge ute på det blå. Eller snarare det blågrå. Vattnet i Engelska kanalen är inte fullt så blått och fint som i Atlanten utan har ett stänk av en gråare och lite tråkigare ton.

Oavsett nyans har vi alltså lämnat Frankrike bakom oss och styr nu kosan i snabb fart mot Biscaya som vi ska gena över för att nå Lissabon. I morse jobbade midskeppsvakten på bra och fick alla segel satta innan det var dags för lunch. Två timmar senare ändrades kursen och hela skiten bärgades igen. Ack säg den lycka som varar för evigt. Ryktet gör också gällande att det kommer dröja några dagar innan det blir segel igen.

Så vad gör man då när Gunilla guppar fram genom vågorna med klyvarbommen riktad mot Iberiska halvön? Under förmiddagarna är det mest vila, fika och frukost eller lunch, men efter tolv börjar allvaret. Från 12 till klockan 20 ungefär är det handledning med paus för fika vid tre och middag vid fem. Alla elever pluggar förstås inte samtidigt eftersom en tredjedel hela tiden är på vakt, men det blir tre timmar per gäng om dagen. Idag lyckades vi dessutom peta in en liten säkerhetsövning; larmet gick och alla rusade till livflottarna. Normalt håller man säkerhetsövningar på söndagar, men i söndags var vi alla på utflykt i Normandie till sena kvällen, så det fick bli uppskjutet. Glädjande nog hittade alla till sin livvästlår, fick på sig livvästen och hade koll på hur livflotten funkar. Alltså de som ser ut som avlånga vita ägg på relingen. Man doppar dem i vatten så förvandlas de till en gummibåt ungefär.

Höjdpunkten på dagarna till sjöss brukar annars vara middagen och tiden efter lektionerna när det blir film i kajutan. Just idag var det tydligen fler som såg middagen som en form av höjdpunkt då maten var slut när jag skulle ta till mig lite av godsakerna. Shit happens, men filmen var bra och det finns alltid något läckert att äta i nattamatskylen. Bättre lycka imorgon!

Over and out…

Johan