Som ett spökskepp i dimman

För andra dagen i rad befinner vi oss mitt i dimman och nästan utan vind. Det vilar onekligen en nästan spöklik stämning över båten, där hon glider så sakteliga fram, utan att man ser vart. Som tur är befinner vi ju oss långt från land och det verkar inte finnas så mycket annat att krocka med heller.

Inte bara Gunilla, utan även studierna, flyter på som de ska. Just nu saknar jag bara ett fåtal av de inlämningar som skulle varit inne i går kväll och jag räknar kallt med att få dem under dagen. På tal om kallt, skyller några av de sena inlämnarna på förkylning, orsakad av AC:n, men just idag tycker jag personligen att temperaturen är helt OK. När jag själv blir lite frusen av allt stillasittande framför datorn, brukar jag försöka jobba ute på däck i stället och idag råder det ju dessutom ingen risk för att några papper ska flyga iväg!

Jag frågade en gång för längesedan en världsomseglare, om han inte varit rädd för de höga vågorna ute på havet. ”Nej”, svarade han då, ”men för stiltjebältet!” Och så fortsatte han med att berätta om hur han och hustrun legat stilla i en månad mitt på Atlanten, utan att kunna meddela sig med de oroliga anhöriga i land. Gudskelov, har vi inte samma problem här på Gunilla, utan kan, även om det bär emot, alltid gå för motor…

KiKi Åstrand

utbildningsledare