Som gummi under fötterna

Vad gör man när det som skulle vara första känslan av fast mark på fjorton dagar, känns som att gå på gungfly? Jo, trots att det är obehagligt med ”landsjuka” fortsätter man så klart att gå.

Rapport 180526

Vad gör man när det som skulle vara första känslan av fast mark på fjorton dagar, känns som att gå på gungfly? Jo, trots att det är obehagligt med ”landsjuka” fortsätter man så klart att gå.

Som ni förstår är vi nu lyckligt ankomna till Horta, nästan en hel dag för tidigt, tack vare det goda seglingsvädret. Även här har vädret varit bra, i synnerhet om man jämför med den värmebölja ni själva verkar ha genomlidit J. För en som föredrar måttliga temperaturer är Azorerna perfekt!

I morse gick de båda frivakterna i naturklassen med mig till den närbelägna stranden Porto Pim, för att fotografera och anteckna inför kommande redovisning. Deras uppgift är bland annat att söka efter levande organismer och tecken på mänsklig påverkan. Efter väl förrättat värv återvände vi till Gunilla, för att inta dagens tio-fika. Ett par timmar senare hade jag klarat av det allra viktigaste av mitt arbete och packade därför ryggsäcken för några timmars botaniserande på egen hand. Och botanisering blev det med råge! Faktum är att hela Faial är som en enda stor trädgård i alla upptänkliga nyanser av grönt och med en och annan blomma som ytterligare färgklick. Redan nu kan man dessutom ana hur det kommer att se ut när alla hortensiaknoppar slagit ut om några veckor…

Förutom njutningen av att få sträcka ordentligt på benen, kunde jag naturligtvis inte låta bli ett litet cafébesök. Och även om jag redan tidigare provsmakat den inhemska specialiteten ”Patel de nata” fick det bli en sådan även idag. Detta bakverk, bestående av en mycket tunn, mazarinstor smördegsform, fylld med något som minner om det gula i ett wienerbröd, är nämligen, trots sin enkelhet, riktigt trevligt…

KiKi Åstrand

utbildningsledare