Utbildningsledarens rapport den 4:e november 2019

Trots närheten till land var det lite guppigt i morse eftersom vi låg förtöjda till en boj mitt i Ajaccios hamnbassäng. Dyningar från Medelhavet letade sig in och gungade oss i en rogivande takt. Det var en bra morgon.

Att ligga till ankars, eller som i det här fallet intill en boj, är lite mitt emellan att vara förtöjda och vara till sjöss. Vi seglar inte, vilket innebär att det är lugnt ombord utan en massa krängande sjö och elever som springer omkring och drar i tampar och skriker; samtidigt går eleverna fortfarande på sjövakter, så var fjärde timme byter de av varandra och vi äter alla måltider i omgångar i lilla mässen. Det innebär även att det inte är uppställning klockan 8 på morgonen, utan det är sovmorgon. Så någon gång under förmiddagen lunkade jag in i byssan och vittjade nattmatskylen där jag hittade de sista av gårdagens köttbullar, glutenfria dock men jag är inte så kräsen, och lite stekt potatis. Känns som en jackpot.

Efter min frukost, elevernas tiofika, startade en febril aktivitet ute på däck. Vi blev bortkopplade från bojen samtidigt som elever och befäl gjorde oss klara för att förtöja till kaj. Tyvärr visade sig att den kajplats som var tänkt att vi skulle lägga till vid inte var tillgänglig utan vi hamnade bredvid en gigantisk bilfärja i en inhägnad del av hamnen. Kontrasten till hur vi låg i Barcelona är milsvid. Dessutom letade sig dyningarna in till kajplats likaväl som när vi låg vid bojen, så trots trossar låg vi och gungade med landgången som en vinkande arm mot kajen.

Inte förrän efter middag hann jag smita iland en stund. Jag rekade efter skolan i ska besöka imorgon och eleverna är inte sena med att pika en ifall man går fel på en utflykt så det är väl investerad tid att kolla en gång extra innan. Ajaccio är förvisso ganska utbrett, alltså inte som Barcelona men det tar nog sin lilla stund att gå från ena änden till den andra, men skolan låg endast femton minuters promenad bort, så att hitta vägen dit gick snabbt och smidigt. När jag sedermera skulle hitta tillbaka var den vägen jag smitit ut från hamnen stängd trots att klockan ännu var innan åtta vilket var den tid vi fått information om att grindarna skulle stänga. Jag såg i mitt inre hur jag skulle behöva ta in på något sunkigt hotell och inte begripa ett dyft av det portiern säger; alternativt klättra över det två meter höga, spetsiga stängslet ett ögonblick innan jag blir arresterad av polis. Emellertid hittade jag en trevlig dam som städade en annan del av terminalbyggnaden, och hon kunde med vänliga gester och en massa franska fraser guida mig rätt. Väl ombord igen tänkte jag att jag aldrig mer skulle lämna tryggheten på Gunilla. Eller åtminstone inte förrän imorgon.

Over and out…
Johan