Utflykt till Normandies stränder

Söndagar på kontinenten är som nyårsdagen hemma, det är bara pizzerior öppna.

Därför passade jag på att planera in en heldagsutflykt till Bayeux och Normandie idag. För att hinna med allt kul behövde dagen starta extra tidigt. Vi skulle lämna Gunilla redan kvart i åtta vilket gjorde att eleverna slapp den ordinarie uppställningen vilket kanske var tur för dem. Under resan har det varit lite si och så med att komma i tid till uppställningen, eller ens dyka upp alls, så idag hjälpte kapten Anders till med att purra eleverna så de vaknade ordentligt. Ytterst vänligt. Så efter en smaskig stekefrukost och en kylig inräkning på kajen bar det iväg mot bussen där vi mötte upp Jean Yves, läraren på skolan vi besökte i onsdags och tillika vår guide för dagen.

Första stopp var Bayeux och deras museum över landstigningen på stränderna under dagen D. Normala fall skulle vi ha besökt ett motsvarande museum i Portsmouth men det var stängt för renovering, och jag tycker gott detta var en fullgod vikarie. Det blev en god timme där innan vi till fots transporterade oss till stadens katedral. Det var i den byggnaden, med anor från 1000-talet, som Vilhelm Erövraren tvingade Harold att stödja hans rätt till den engelska tronen vilket rikligt och långdraget beskrivs på Bayeuxtapeten. Detta 70 meter långa linnestycke är en form av broderad seriestrip som berättar allt om Harolds strapatser och Vilhelms erövringar, och som beställdes av den senares halvbror som någon form av släktkrönika. Den visades upp vid speciella tillfällen och nu finns den permanent upphängd i sitt eget museum som vi hann med innan lunch.

Efter lite mat och vila tågade vi tillbaka till bussen som körde oss vidare till Longues-sur-Mer placerad mellan Omaha och Gold beach. Rommel hade låtit bygga ett försvarsvärn med fyra kanoner som en del av Atlantvallen och bunkrarna med kanoner och allt står fortfarande kvar. Eleverna strosade runt i solen och njöt av den fantastiska utsikten samtidigt som de förundrades över att det på denna vackra plats hade utspelats en av 1900-talets största invasion och de gick på ställen där hundratals människor faktiskt hade ihjäl varandra 73 år tidigare. Man kände historiens vingslag.

Nästa anhalt blev Omaha beach och den amerikanska kyrkogården. Det är där Saving Private Ryan börjar (och slutar) och vi passade på att kika på de två gravarna tillhörande Niland Brothers, vars öde till viss del inspirerat till filmens tillkomst. Monumenten var pampiga och gräset klippt och omvårdat som en golfgreen precis som man tänker sig ett amerikanskt minnesmonument från landstigningen under andra världskriget. För att jämföra blev nästa stopp, den tyska kyrkogården i La Cambe, som var mycket mer nedtonad och gråmulen. Istället för vita marmorkors, ett för varje soldat, var där grå stenkors och plaketter i gräset; och i varje grav låg flera personer begravda. Kontrasten mellan vinnare och förlorare var påtaglig.

Det hade hunnit bli sen eftermiddag och tröttheten smög sig på eleverna då de minsta anade. Huvudena började nicka i bussen och flera la sig till rätta för en liten power nap. Flera märkte säkert inte ens av sista stoppet i Sainte-Mère-Église på vägen tillbaka till Gunilla. I området runt den lilla byn landsattes amerikanska fallskärmsjägare för att understödja trupperna som senare skulle landstiga på Utha. Två flyglaster med jägare landade dock mitt i byn och var lätta mål för de tyska soldaterna som förskansat sig där, men en av de få överlevande var John Steele vars fallskärm fastnade i en av de många spetsarna i kyrktornet så han blev hängande där.

Något försenade kom alla välbehållna med dock utsvultna och dödströtta tillbaka till skeppet. Där väntade lasagne som vår nya kock Kalle ihop med avgående kock John och vår eminente andrekock Maria svängt ihop åt oss. Det satt som en smäck och var den sista droppen som behövdes för att eleverna skulle gå i däck, fast i sin koj. Ja alla utom de i midskeppsvakten, de hade ju fortfarande städning och disk kvar att göra.

Over and out…

Johan