Att vara fartygsvakt och inse sitt privilegium

...”Hola, de donde eres? Es una escuela, no?”. En spansk kvinna står på kajen och fotar Gunilla, bredvid sig står hennes dotter. Mamman är intresserad av vilka vi är och vad vi gör här.

Jag svarar på min oslipade spanska att vi har seglat från Sverige och att detta är ett skolskepp. Hon skiner upp och konversationen flyter på. Hon frågar om besättningen, om hur vi studerar ombord och hur mycket seglingskunskap man bör ha. Sedan berättar hon om hur gärna hon önskar att hennes lilla tjej ska få uppleva något liknande under hennes skolgång.

Ibland blir jag lite ställd över vad vi lever för liv, vad vi får vara med om i så ung ålder. Att vi faktiskt seglar på skoltid och får chansen att se världen från helt nya vinklar, tillsammans med våra bästa vänner. Jag tänker ofta på hur tacksam jag är att jag vågade flytta långt hemifrån och hur tacksam jag är för att den här skolan finns. Det är verkligen ett privilegium att resa så här. Att vara mönstrad ombord är slitsamt, socialt ansträngande och emellanåt tufft för ens psyke. Man måste få erkänna det för sig själv. Men trots det så hade jag aldrig valt bort det. Det roliga, adrenalingivande, oväntade och lärorika sakerna överväger nästan alltid och det är därför resorna är något helt unikt.

Jag och Anna satt idag som fartygsvakter vilket innebär att man håller koll på landgången, och så att ingen som inte tillhör besättningen går ombord. Man är tillgänglig för förbipasserande som vill ställa frågor och är ansvarig för bland annat att båten ser presentabel ut. Att trossarna inte skaver och att alla kylar är rätt temperatur, att maskinrummet inte läcker och att alla handdukar är fräscha. Egentligen en väldigt trevlig arbetsuppgift och speciellt när det är sol ute. Dagen blir ganska lång men när man dessutom har gott sällskap så blir det kul. Det bästa är nog att prata med främlingar och att under en liten stund få ta del av någon annans liv. Just idag så fick jag en tankeställare och jag hoppas verkligen att dottern vid kajen i morse får möjligheter som vi.

Isabella Strand