Öckerö gymnasium

Borttappade nycklar

Min första svenska blogg skriver jag i början av vårat sista sjöben, lite snäv ironi sådär som man hittar i tredje jackfickan i jakt på någon nyckel.

Men sådana tankar är numera bortblåsta i Karibiens motvind. Inte ironin, utan småsysslorna som tillhör vardagen därhemma, sådana man lätt glömmer av på Gunilla. Det är egentligen helt otroligt, jag har inte tappat bort mina bilnycklar på snart två månader. I illusionen av framgång vill jag ge mig själv en klapp på axeln och belöna mig själv med att öppna en chokladkaka begravd under några oanvända jeans i min garderob.

Kanske är det så att man växer på båten, den person som lämnade är inte samma som snart är påväg hem. Detta blir väldigt påtagligt när man inser att mullet längst midjan börjat skava kring arbetsbyxorna. Lite pålagt fett är egentligen inget att skämmas åt, men det skär lite på självförtroende när McKinley shortsen inte längre vill hålla sig knäppta. Bedrövligt kan man tänka, men sockersuget växer något makalöst på båten och i godisladdade hamnar som Progreso och Tampa syndar jag ständigt i frosseriets mörka dunkel. Pinsamt att hitta sig själv i smulorna av sin egna glupskhet, vad som tidigare idag var ett fullt paket cupcakes försvann inom en kvart, helt på egen bedrift. En sann bragd därhemma är inget mer än dåligt tidsfördriv här.

Skärpet som numera är det enda som står mellan värdighet och byxlöshet bär på min kniv, ett väsentligt verktyg som vi absolut inte får glömma när vi går på vakt. Likt bilnyckeln är detta något jag måste ha koll på och inte enkelt går att ersätta. Två olika föremål med två olika syften har samma betydelse bara under helt olika omständigheter. Därhemma bor jag på vishan, närmsta samhälle ligger sju kilometer bort och omfattar ett Tempo, en kyrka och en frisör som endast klipper folk fyra dagar i veckan. Enkelt sagt lämnar jag inte huset utan mina bilnycklar. Problemet uppstår då när jag vill ta mig någonstans. Alltid finner jag mig själv med hjärtat i halsen och utan bilnycklar. I regel hittar jag dem först efter några minuters hektiskt sökande i Everest jackan jag bar häromdagen. På båten däremot bor jag i hytt 11, men om jag ska på vakt, precis som om jag vill lämna Töllsjö, går jag inte utan kniv. Hemma väntar jag alltid till sista minut och kommer alltid sent. På båten dras jag också i sängen till klockan är 53, för att snabbt slänga på mig gårdagens outfit och förvånansvärt nog stå bland resten av vakten fem i. Timglaset är halvfullt så att säga, men när man vet var kniven ligger kommer man i tid.

Gunillas små läxor, bär jag med mig dem resten av livet? Kommer prioritering av tid och struktur alltid att hänga längst midjan likt min orange klädda mora kniv gjort de senaste 60 dagarna? Eller kommer jag bara pusta ut när jag väl kan lätta på skärpet och låter resultatet av min åpna attityd andas?

Svaret kan vara det ena eller det andra, men helt ärligt lär jag bara ha på mig en och samma jacka.

Alexander

Publicerad: 2018-04-11

Öckerö seglande gymnasieskola
Björnhuvudsvägen 45
475 31 Öckerö

Telefon: 031-97 62 00
e-post: kommun@ockero.se