Denna fredag började i sjukhytten. Jag vaknade upp av solens strålar som letade sig in genom det lilla runda fönstret, hela min kropp var energifylld till skillnad från tidigare dagar.

Redan de första vakna minuterna kände jag att det skulle bli en bra dag, inte bara för att jag mådde bättre än jag gjort på länge utan även eftersom att vi sakta men säkert gick in till Santo Domingo för maskin. Att se land är alltid lika skönt, land känns som frihet. Man får röra sig fritt och vara mer ledig jämfört med sjöbenen. Omgivningen blir totalt förändrad och det är spännande att se hur nya städer ser ut, sakta förstå en liten del av hur samhället fungerar. Den lilla del man förstår är tillräcklig för att inse att de flesta plaster på jorden fungerar olika. Dagen fortsatte och jag gick på vakt, i min egen takt. Först satte jag mig i lilla mässen tillsamand med min sjukskrivne kompis. Vi åt frukost tillsammans och tog det lugnt. När vi kommit till kaj tog jag på mig skolas marinblå pike och satte mig på en av de ljusblå plaststolarna på halvdäck bredvid min vaktkompis, vi skulle vakta fartyget tillsammans denna dag och se till att ingen obehörig klev på båten, att maskinrummet inte brann och att tvättstugan såg städad ut. Timme ut och timme in satt vi på stolarna och underhöll oss genom att samtala och teckna. I takt med att tiden gick kände vi hur solen sakta förflyttades och soltaken skyddades oss inte lngre för de starka strålarna som numera sken på våra kroppar. Under middagen hade solen gått ner och gömt sig bakom hustaken på andra sidan motorvägen. Då gick vi av vakt. Morgondagen tror jag kommer bli spännande, jag ska för första gången ta ett steg på Dominikansk mark, äta deras traditionella mat och röra mig i samma puls som invånarna gör.

Sara Leffler, babord