Den oslipade bilden

Med ögonen knappt öppna tar jag mig till stora mässen till frukosten. Jag sätter mig bredvid en lika nyvaken Ebba som alltid är på ett dåligt humör vid den här tiden på dygnet.

Därför struntar jag i ett försök till konversation och börjar istället smöra min macka. Det blir som vanligt en äggmacka. Jag sneglar över på Agnes som äter det sista av sin yogurt. Min taniga frukost hinner dock inte avnjutas, jag har nämligen vakt om tio minuter.

Med raska steg går jag mot hytten där Frida, Elin och Emma redan börjat byta om. Ändå lyckas jag komma ut ur hytten med samma raska steg innan både Elin och Frida. Solen har redan varit uppe ett tag och lyst över Lissabons smala gator och höga vågor. Vi är tillräckligt nära staden för att höra bilarnas buller medan hamnvakterna tar sin morgonrunda på kajen.

Det är sista dagen i den staden jag vill flytta till efter studenten och framför oss har vi bara ett kort sjöben kvar till de feta turisterna i Cadiz. Efter en massa underhållsarbete blir det lunch och sedan avgång. Men Leo, den nya styrmannen, vill inte köra motor ut från hamn. Nej nej! Inte när det går att bräcka med våra förliga segel med en massa fendrar i aktern som tar emot flera tons tryck när Gunilla nuddar kajkanten.

Alla vakter är på däck och lyssnar på Leos kommandon. “Sätt det förliga mersarna!” ropar han ut medan jag fick den jättespännande uppgiften att stå med en fender i aktern. Skjut mig. Jag lyckas dock bli av med uppgiften och tar mig fram till backen där förseglena måste trimmas efter den skiftande riktningen vinden kommer från. “Slacka yttre klyvare skot” säger Anna bestämt och jag repeterar ordern. Överallt på däck raskar människor sig fram till nästa fall som ska halas. Solen bränner på rejält och det börjar bli för varmt att sätta sig på det svarta nyoljade däcket för de som väljer att filma manövern. Trots arbetet lyckas vi inte komma ut ur hamnen utan motor, den var i och försig bara igång i tre sekunder men den tiden tar bort allt det som var häftigt för mig. Jag tänker för mig själv: Är det ens värt att skriva om det när vi misslyckats? Men vill folket veta den oslipade bilden av våra dagar så ska folket få veta! Eller nått i den stilen.

Det hände ju direkt inget mer spännande denna dagen utöver hur vi lämnade hamn och påbörjade sjöbenet från hit till dit. Klockan är 01.00, två glas är slagna och båda brammarna är bärgade och sedan satta direkt efter eftersom Leo ville se hur snabba vi i vakten är. Jag tror vi godkändes för efter det fick vi en genomgång av stjärnorna och de stjärntecken de bildar. Stjärnhimlen sprakar och månen lyser upp de skummande vågorna. “Dags att brassa förmasten” bryter våran nya vaktledare Anja stämningen med och vi börjar röra oss till stordäck. Jag ställer mig i fockskot medan resten av vakten släpper ner kvajlarna till övermärsbrass, undermärsbrass, fockbrass, röjjelbrass och brambrass. “Hala styrbord, slacka babord och pass på i fockskot och hals”.

Medan jag skotar in slacket ser jag hur marelden lyser upp mellan kardelerna på tampen.

Linnea, babord