Drunkningsrisk

Dagarna till hemfärd närmar sig med stormsteg samtidigt som skolarbetet hänger över en och studieplanen vi gjorde i början av resan påminner en mer och mer om allt vi ska ha hunnit innan dess. Vi brukar skämta om att det är större risk att drunkna i plugg här än det är att drunkna i havet, och då lever vi ändå på en båt.

Även tröttheten har blivit ett faktum ombord. Alla nya intryck och upplevelser har varit fantastiska, men uttömmande, och det i kombination med att lite hemlängtan har börjat smyga sig på hos de flesta, och många känner sig stressade över skolarbetet, gör att mindre situationer kan upplevas som väldigt stora och dramatiska. Till exempel skulle en händelse som att det är slut på rena handdukar när man går av vakt med tjära över hela kroppen och ska duscha kunna leda till sammanbrott där folk ligger i högar på durken i hytten utan att orka gå upp och låtsas gråter. Men trots allt har vi väldigt god stämning där vi skämtar med varandra om dessa bisarra situationer, och som tur är upplevs även de minsta positiva grejer som stora. T.ex. att ens favorit toalett är ledig när man behöver den eller att det finns färsk frukt till fikat. Man lär sig att uppskatta de små sakerna i vardagen på ett helt nytt sätt här.

Ni kanske undrar vad vi gör här egentligen förutom att gråta, skratta eller plugga, och faktum är att vi oftast inte gör så mycket alls. Vi har haft vaktbyte, så min vakt (styrbordsvakten) har nu 4-8, vilket inte är tider som inte passar speciellt bra för underhållsarbete på eftermiddagen då solen går ner tidigt, och när vi går på för nattvakt har de tidigare vakterna redan hunnit göra det mesta seglingsrelaterade arbetet. Så istället för att brassa och ha squalövningar i fyra timmar gör vi nu istället vad vi kallar för att ”vakta halvdäck”, vilket egentligen innebär att arbetsstyrkan bara ligger i en hög intrasslade i varandra på halvdäck och snackar skit. Det kan dock hända att vi behöver arbeta ibland, då finns det oftast inte arbete till alla, vilket resulterar i att några ”volontärer” får den stora äran. Jag har därför bytt namn på arbetsstyrkan till frivilliga offerkåren, då jag tycker det går mer hand i hand med vad vi egentligen gör.

Summa kardemumma har vi det fortsatt bra, med vissa inslag av sådant mindre roligt som livet medför, och vi är snart hemma igen. Redan om tjugo dagar faktiskt, så gör er redo för trötta, solbrända, men relativt glada ungdomar som längtar efter svensk mat och godis. Det är det största samtalsämnet här ombord.

Alva Ivarsson