Efter en omtumlande vecka med för lite sömn, familj och stilla vatten har vi äntligen kommit fram till Las Palmas hamn.

Dagen började kl 04.00 på däck, för första gången som rondman för mig. Jag kollade igenom skeppet för att se till att allt stod rätt till en gång i timmen, och däremellan var det hårt jobb i riggen som gälde. Vi behövde bärja alla seglen innan vi skulle anlända till varvshamnen en timma efter att vårat pass tagit slut. Det blev ingen tid för vila, vilket på sätt och vis var ganska skönt. Den här veckan har nämligen präglats av gråt och saknad för många av oss, bland annat mig. Då har våra fyra timmar långa pass i nattmörkret och regn känts väldigt långa och ensamma. När en dag känns som tre blir det äntligen tydligt hur lång tid tio veckor verkligen är, och det är inte positivt.

Men efter frukost och sömn i några få timmar till väcktes jag till en god mussel- och spenatgryta med pasta i stora mässen tillsammans med alla ombord, dagen till ära - för nu hade vi lagt till. Båten var stilla för första gången på en vecka och vi kunde äntligen äta lunchen utan att besticken for i golvet och tallrikarna gled iväg. Men när vi väl kom iland ca en timma senare började allt att gunga igen.

Vi promenerade in till stan för att slappna av och hamnade efter lite godis och historie-uppgiftsrelaterad fotografering på Las Palmas’ norra strand. Några av oss badade i vattnet som var ungefär lika varmt som luften, ca 20 ljuvliga grader. Under tiden passade jag på att ringa en saknad kompis, som fick läget och hela resan att kännas lite bättre och mer hoppfull. Det känns skönt att veta att vardagen där hemma pågår som vanligt, att få kontroll på vad jag missar, samtidigt som det är smärtsamt att höra rösterna från dom jag saknar allra mest utan att få träffa dom i verkligheten.

Men här i hamn får vi ju mer sömn och lugnare dagar, trots att vi kommer att promenera i nästan tio timmar varje dag och få mycket nya intryck och kanske inte helt perfekt kost. Så jag tror och hoppas på att måendet ska bli bättre nu. Här kan jag dessutom ringa dom jag saknar när jag vill och faktiskt också träffa min moster.

Men det räcker såklart inte, saknar alla där hemma otroligt.

Ha det så bra tills vi ses!

/Mira sas1922