En stjärnklar natt och en stinkande
morgon

Det första vi gjorde det här dygnet var att ställa upp på halvdäck och lyssna till dom åtta glas som slogs
vid tolvslaget, i sin vanliga ordning. Jag fick ta över rodret och styrde oss i en nordlig kurs mot Santo
Domingo. Jag gillar att vara rorgängare, till skillnad från många andra - tiden går så mycket snabbare
där än när man bara ska stå och titta, som livbojsvakt eller utkik.

Inatt var det dessutom väldigt lätt då vinden var lugn och lagom stark. Det gjorde också att arbetsstyrkan fick en väldigt lugn vakt, dom hade ett försenat atlantensnack, en genomgång och fick höra en historia om Orion, utöver det var det bara mesanen som behövde beslås.

Som utkik var det som vanligt svårt att hålla ögonen öppna, men när man lyckades kolla upp såg man en otrolig sjtärnhimmel där det knappt verkade finnas rum för alla stjärnor. Såg man sen ner var det små lysande ljus där med, fast som levande mareld alldeles nära, och inte hundratusentals ljusår bort.
Jag blev också en av dom lyckligt lottade som lyckades skymta en båt. Det är märkligt hur mycket lycka en stor, miljöförstörande plåtburk kan bringa…

Efter sex och en halv timmas skön sömn fick vi pasta och korv, eller köttbullar om man äter kött, till frukost - något som uppskattades väldigt. Dygnet är lite konstigt i den här vakten, man lägger sig vid fyra på morgonen och vaknar vid elva mitt på dagen. Därför får vi varje “morgon” välja mellan att äta
frukost eller lunch efter att vi vaknat. Det är inte alltid helt lätt, jag gillar frukost väldigt mycket, men det är svårt att motså våra kockars fina rätter ibland.

Efter vakten var många av oss riktigt skitiga, vi hade varit uppe i riggen och oljat i svarta overaller. Det var inte så uppskattat i gassande sol och nästan 30 grader under nästan tre timmar. Hela korridorenuktade av tjära, och våra händer slutade inte lukta efter flera omgångar diskmedel och en dusch -
dom luktar än. Men som tur är får vi tvätta imorgon, så då luktar det inte längre ur dom överfulla tvättkassarna i hyttterna. Vi har inte fått tvätta på nio dagar, så nu är det lite kris med underkläder…

Idag var en av dom få dagar på den här resan jag inte grät. Eller jag fällde kanske någon tår, men det räknas knappt. Både vår käre DOS KiKi och en av mina fina kompisar påminde mig om att fler och flerfår hemlängtan så här i slutet av resan, vilket kanske är lite positivt för mig då fler kan förstå mig. Sen
är det ju lätt att påminna och dra ner vandra också, framför allt när vi bor så här tätt. Jag försöker dock se på resten av resan som att det är jättekort kvar, och det kommer att gå fort så nu kan jag börja njuta. Dessutom går den ju snabbare ju mer jag njuter. Men det är inte alltid helt lätt. Tur att det är så många här som är så förstående.

Nu ses vi om nitton dagar! Håll ut!
Mvh
Mira, SAS1922