Förbjud styrbord att sjunga!

Jag öppnade ögonen samtidigt som dörren till hytt fyra slogs upp av rondmannen från vakten innan oss som skulle purra oss. Det skarpa ljuset gav oss långsamt tillbaka medvetandet men jag längtade redan tills jag skulle få sova igen. Jag hörde Arons röst genom skynket till sängen när han berättade att vinden hade dött och att det var relativt varmt på däck trots att klockan bara var halv fyra på morgonen. Detta gjorde genast min morgon bättre; död vind kanske inte låter som ett positivt fenomen när man bor på en segelbåt, men att åka på motor kändes som ett lågt pris att betala för att slippa sjösjukan. Efter vi seglade genom Gibraltar sund i söndags och lämnade det lugna vattnet på Medelhavet hade ett sjösjukeutbrott härjat på båten och efter nästan fyra dagars fiskmatande från relingen var illamåendet äntligen borta - dock tillsammans med vinden.

På något sätt lyckades i alla fall hela midskepps hasa sig ur kojen och stå uppställda på däck vid 03:55 för att lösa av babordsvakten. Aron hade rätt - vinden var nästan borta och båten rullade bara knappt märkbart över vågorna. Trots att jag var vrålhungrig och fortfarande något nyvaken så var jag på gott humör - i alla fall tills jag förstod vad våra fyra vakttimmar skulle bestå av för arbete.

För att göra en lång historia kort - eftersom vinden var död var det ingen idé att segla längre och vi skulle börja gå på motor. Vi kunde alltså fått en lugn och skön morgonvakt i den stilla gryningen men istället för att bärga och beslå alla segel ägnade styrbordvakten (8-12) sig åt att skriva en låt om hur mycket babordarna (12-4) skulle arbeta, kvajla och beslå segel medan styrbordarna låg och sov i sina bekväma kojer under tiden. Detta ledde i sin tur till att babord hissade fler segel istället för att bärga och beslå seglena som redan var uppe som revansch (en missriktad hämnd om ni frågar mig eftersom det var vi i midskepps som drabbades och inte styrbordarna). Vi midskeppare låg under tiden och sov sedan länge, lyckligt ovetande om vad som utspelade sig på däck.

Det tog dock inte allt för lång tid innan jag insåg allt detta men Leo - förste styrman - såg glad ut (inte ett bra tecken i det här sammanhanget). Vi ägnade de första 45 minuterna åt att bärga alla segel vilket innebar att vi sprang fram och tillbaka i mörkret mellan för- och stormasten för att hala och fira olika skot, fall och brassar samtidigt som jag febrilt försökte minnas namnet på alla tåg och tampar tills min hjärna kändes lika trasslig som de okvajlade rephögarna på däcket. Jag satte mitt sista hopp till femfikat som idag skulle bjuda på scones och apelsinjuice. Det hoppet dog dock ganska snabbt. När klockan var 04:45 och det var en kvart kvar till fikat beordrade Leo oss nämligen att samtliga i vakten skulle beslå varsitt segel innan vi gå in i byssan och njuta av varma scones.

Eftersom vi inte är Leo och den enda som faktiskt gillar att beslå segel i vår vakt stod i byssan så tog det inte en kvart att beslå segel. Istället tog det en timme och en kvart och när vi äntligen var klara vid klockan sex så var sconesen kalla. Å andra sidan - om det bara en kvart att beslå seglena så skulle vi aldrig sett den lilla havssköldpaddan som simmade vid ytan i den rosa soluppgången när vi stod uppe i riggen.

Med andra ord har jag inget att klaga på, men jag föreslår att vi ska förbjuda styrbord att sjunga för att liknande missöden inte ska upprepas.

Tua Eilard, NAS2023