Hej vänner, eller ¡Ola! som vi säger här!

Nu börjar sagan lida mot sitt slut, och det verkar bli ett lyckligt sådant. Lissabon är en otroligt vacker stad med mycket att erbjuda, verkligen en hamn värd att avsluta en resa som denna.

Tid existerar inte riktigt här, jag kan inte avgöra om jag har varit här i en evighet eller bara en kort sekund. Om en vecka är vi tillbaka i Sverige, som enligt våra källor ska vara mörkt och rått vid det här laget? Det känns konstigt att tänka sig, för oss har vädret varit konstant sedan vi avseglade - Göteborg i augusti, Normandie i september och Portugal i oktober är typ samma skrot och korn, vädermässigt. Dock ska det bli skönt att få komma hem igen. Förutom att få träffa nära och kära, så ska det bli gott att få sova en hel natt utan att varken bli purrad för en alldeles för tidig uppställning eller ett arbetspass mitt i natten. Också att få sitta vid matbordet i timmar och snacka tills maten helt har kallnat, eller ta en lång varm dusch och använda en garanterat fungerande toalett. Det är sådana simpla saker jag längtar efter.

Men innan jag återvänder till fosterlandet så har jag några grejer att uträtta; äta någon klassisk portugisisk rätt, köpa ett snyggt plagg och skaffa mig lokala vänner. Den sistnämnda ser faktiskt lovande ut. Eleverna från estetskolan, som vi besökte i dagarna, hälsade nämligen på här på Gunilla och efter ett långt samtal så berättade de om ett konstevenemang i helgen. Vi la till varandra på Facebook och om vi slutstädar bra på lördag, kanske vi har en chans att få mötas upp i gamla stan.

I början av min dagbok skrev jag om den skräckblandade förtjusningen i seglingen och skeppsarbetet. Det var jättespeciellt, för att allt du någonsin har lärt dig i livet; om religioner, tonarter och biologisk mångfald, spelar absolut ingen roll. I den här nya världen så är det bara att lära sig allt från början. Svårt och kämpigt är det men också roligt. Det har varit en lärande tid, inte bara i att lära sig var ett röjelskot sitter, hur ett dubbelt halvslag ser ut eller att sejsing (rep, på vanlig svenska) inte uttalas kejsing. Utan det har också varit oskrivna båtregler och permanenta hierarkier som Gunilla-livet har präglats av. Ibland har jag och min rebelliska sida känt oss som en fågel inbeslagen i ett råsegel, men nu till slut har jag accepterat att det är såhär det fungerar på en båt. Och trots att det ibland har känts odiskutabelt orättvist så kanske det ändå är tur att det inte är jag som styr båten, för då hade vi nog knappt tagit oss till Öresund vid det här laget.

Jag kanske låter negativ nu här i bloggen, men det är verkligen inte min mening. Jag har älskat, och älskar, att vara här. Att ha fått lära känna alla dessa människorna, mig själv och världen lite bättre är värt allt blod, all svett och alla tårar. Som pojken i youtube-klippet sa om träffen med systrarna Kallur ”en sån’ här chans får man bara en gång i livet”. Det måste man komma ihåg. Att just jag, just nu får sitta i Lissabon med nya vänner och erfarenheter, det är något jag ska vara djupt tacksam över. Och det är jag. Tack för en resa för livet!

/Love Cervin, styrbord