I väntan på en kallfront

26 februari, den första heldagen på det påbörjade sjöbenet mot Belize. Bakom om oss låg Kuba och framför oss låg förstestyrmans förvarning om en kallfront och storm.

Det var nämligen så att på vår sista uppställning i Kuba fick vi nyheterna om att vi skulle segla rakt in i en storm och att vi skulle vara redo med seglarstället längst fram i våtgarderoben.

Livet på Gunilla kan vara lite långtråkigt ibland så när nyheter som dessa kommer diskuteras de mycket. När skulle den komma? Kommer det blåsa mycket? Hur mycket kommer det rulla? Kommer jag ramla ut från kojen när jag sover? Var bara några av frågorna som ställdes. Min inställning var av ett annat stuk. Jag trodde att denna så kallade ”kallfront” var en stor lögn och konspiration. Jag hade väldigt svårt att tro att det skulle bli regn och blåst när jag kunde ligga och sola på backen utan några problem.

Men ack. Vid kvällsnåret under vår vakt började vi se hur molnen tog form vid horisonten. Och detta var konstiga moln. Styrman som inte kallar sig någon bra molnläsare kunde trots det säga att detta var molnen som vi väntade på. Inte ens jag kunde säga emot. I vakten uppkom ett slags unifierat ”nu är det dags tänk” och vi fick snart order om att brassa om riggen så att vi skulle komma i rätt fas med vinden. Precis i slutet av vår vakt när några midskeppare hade lycktas ta sig upp däck, där det vid det här laget var becksvart ,blev det ännu seriösare. Det började regna och trycket i tamparna blev tyngre. Varje person på däck behövdes och i ett unisont ”å hej” kunde vi med samlade krafter få jobbet gjort, och få jobbet gjort bra.

Med adrenalinet pumpande och kläder dyngsura gick vi ner efter vaktavlösningen och ingen kunde sluta prata om hur roligt det var! Herregud vad glada alla var. Vem kunde veta att en kallfront skulle ge så mycket glädje?

Babord, RHR