Nattliga manöverdrillar

När vi går på vakten klockan 04:00 på morgonen så är maskinen är avstängd och vi seglar. För en gångs skull så är det lite vind i de satta seglen. Det är en rätt trevlig känsla att gå upp på däck att och se att de faktiskt fylls av vind istället för att bara hänga som fladdrande lakan under rårna.

Vi hade under den tidigare vakten diskuterat med styrman och vaktledare om vad vi ska sysselsätta oss med under nattvakterna istället för att bilda en hög av frusna och halvt sovandes elever på halvdäck. Vi hade kommit fram till att vi ska slipa på våra seglings- och manöverkunskaper för att bli fullfjädrade sjömän, men dit är det en bra bit kvar.

Trots våra ofullbordade ambitioner så bestämde styrman och vaktledare att sätta det vi har lärt oss hittills på prov, det var ju trots allt ett bra tag som de flesta av oss seglat senast. Första övningen gick ut på att vi skulle gå ner under däck och bli bländade av det obarmhärtiga vita ljus som lysrören utsöndrar för att bli av med mörkerseendet, sedan bärga en röjel och ett mellanstagssegel.

När våran vaktledare ropade ut oss på däck så gick det knappt att se handen framför sig. Man fick helt enkelt förlita sig på sitt minne eller räkna gårdingar och gigtåg för att hitta rätt tampar att dra i. Efter en stunds runtvirrande på däck och några kollisioner med byssahuset och babordslåren så lyckades vi få ner båda seglen.

Efter övningen samlades vi på halvdäck och hade en liten debreifing och kom överens om att kommunikation är väldigt väsentligt under manövrar, speciellt när man inte ser. Därför blir nästa övning att sätta storen, utan att säga ett enda ord. På given order så springer vi till skot, gigtåg och gårdingar. Vanligtvis brukar man ropa något i stil med ”då sätter vi focken!” när det är dags att sätta igång, men nu stod vi bara i tystnad och kollade på varandra. Det tog någon minut innan någon vågade fira av sitt gigtåg och så att det började hända grejer. När segelduken hade rullats ut var det bara till att gå till skoten och halsarna för att spänna ut det. Jag sprang upp till lovartsskotet medan två av mina vaktmedlemmar gick mot halsen. Jag väntade en stund för att ge dem tid till att lägga fast halsen eftersom jag inte kunde se om de var klara. Efter ett rimligt tidsspann så började jag sträcka upp skotet, vad jag inte visste var att vaktmedlemmarna stod och kämpade och stånkade vid halsen. Vi drog i två ändar åt olika håll i samma horn och vi kunde varken se eller säga något. Men efter en stunds dragkamp kom en av halshalarna upp och lossade bestämd på mitt skot. Snopet.

Vi är som sagt ännu inte fullfjädrade men kanske kommer vi några steg närmare med det väntade 22-dagars sjöbenet vi har framför oss.

Tack och hej

Simon, Midskepps