Så likt – så olikt

USA är vårt sista resmål på resan, den exotiska delen av resan är avklarad och nu har nedräkningen inför hemresan börjat.

USA är ett märkligt land. Vid ett första ögonkast tycks samhället vara nästintill identiskt med vårt, här pryder fina bilar vägarna och till skillnad från tidigare besökta hamnar finns här en utarbetad och fungerande struktur som påminner om svenska städer. Att röra sig i staden, till skillnad från tidigare hamnar, upplevs inte heller lika exotiskt - du behandlas som vilken annan och de gemensamma kulturella nämnarna upplevs verkligen uppenbara.

Det här var emellertid, som tidigare beskrivit, vid ett första ögonkast. Under vår andra landgångsdag såg jag på kvällen en NHL-match mellan hemmalaget Tampa Bay Lightning och Boston Bruins. Upplevelsen var fascinerande, världsklassig hockey ackompanjerades med musikaliska och visuella effektmedel som minst sagt var spektakulära. Periodvis stoppades dock matchen – in på isen klev män och kvinnor i militäruniform stolt bärande på den amerikanska flaggan. De tidigare fientliga supporterklackana tystnade och varsamt reste sig publiken i ett sällan beskådat och fascinerande konsensus. I samklang med den här händelsen började även de första ackorden av den amerikanska nationalsången aktsamt höras och innan situationen hann greppas fylldes rummet med en brinnande patriotisk glöd. Situationen var surrealistisk, den kunde inte beskrivas med ord. Att se alla människorna gå tillsammans och glorifiera nationens bedrifter, och i synnerhet dess militära, var en ny upplevelse för mig. Att det i Sverige diskuteras huruvida den svenska nationalsången bör sjungas på skolavslutningar rubbade verkligen min uppfattning om likheterna mellan länderna.

På väg hem från arenan efter matchen återgick mina tankar återigen till de där påstådda kulturella nämnarna, eller vad jag som tidigare hade konstaterat som olikheter. Är verkligen det amerikanska samhället likt vårt, eller om man skrapar på ytan; uppenbarar sig då en annan verklighet? Vår vistelse i USA antar jag får svara på den frågan.

Simon Borg