Sjösjuka och hemlängtan

Vi är nu inne på andra dagen till sjöss på vårt sista seglingsben någonsin påväg till Miami. Hittills har seglingen varit lugn och fin men idag slog vågorna oss rätt i ansiktet. Majoriteten ombord är nu sjösjuka och inte nog med det har vi även börjat med den efterlängtade slutstädningen.

Man märker verkligen att den lilla energi som finns kvar går till att hålla sig borta från sjösjukan. Snart är vi hemma på fast mark och jag tror det flesta håller med mig om att det skall bli skönt. För att ni där hemma skall förstå hur det kan se ut på Gunilla en sådan här dag skall jag nu förklara för er hur min morgon i byssan har varit i den fruktansvärda sjögång som slagit oss.

Morgonvakten började 04.00 med att det låg en massa soya på durken och att alla glasburkar med olika sorters såser låg huller om buller och hade gått sönder. Vi fick därför börja vår vakt med att städa undan detta medan vågorna slogs mot oss. Runt 04.30 var allt bortstädat och 05.00 skulle fikat serveras till vår vakt, detta innebar att det blev lite stressigt för oss som var i byssan att hinna med. Stressade som vi redan innan var så blev fikat nästan klart och runt 04:55 åkte ännu en back med glasburkar och sås ner på durken och denna gången dubbelt så mycket som den tidigare gången. Med ett antal suckar begav vi oss på städningen igen, denna gången med hjälp av arbetsstyrkan. När klockan sedan slagit 6.15 besökte kockarna oss och vi skulle börja med frukost för 08-12 vakten. Det började bra men redan efter 30 minuter låg porslin, kaffe och ännu mer sås, denna gången sweetchilli över hela durken, hopplöst. Ni förstår nu hur jobbigt det kan vara ombord när sjögången inte är på ens sida och just denna morgonen önskade jag verkligen att jag var hemma i Sverige så att jag slapp halka runt och balansera mig runt på grund av sjögången.

Förutom denna fantastiska morgon fyllde även vår älskade Lovis år. Födelsedags-firande och påskmat gjorde dagen lite bättre och den avslutades bättre än den började. Nu är det inte långt kvar och om en vecka ses vi, i Sverige.

Nathalie