Öckerö gymnasium

Sömnbrist, simfötter och svindyr glass

Lampan tänds och någon står i dörröppningen och har mage nog att säga att det är dags att stå upp, men i vanlig ordning är det inte riktigt det som händer. Ögonlocken väger mer än Jesper Nordbyes hantlar och det är omöjligt att hålla dem öppna längre än några sekunder.

En stund senare rycks jag upp ur kojen igen för att hastigt kasta på mig kläder och springa upp till maindeck för att förgäves låtsas se lite proper och vaken ut under uppställningen. I skepnad av en halvsovande zombie hasar jag mig ut på däck där två nya befäl presenterar sig för oss. Oskar som ersätter vår nuvarande styrman som faktiskt duger till lite mer än att dricka kaffe, och Hasse som ska ta platsen som chief härifrån till Sverige. Det är riktigt trist att Kalle, den inte helt oduglige styrmannen, och Marco, maskinisten, ska lämna fartyget. Kalle har kommit oss elever väldigt nära och är en av få sköna stockholmare man kan träffa på, men trots detta har vi tre av den sorten ombord. Marco håller sig hellre lite i skuggorna, men om man är tillräckligt enträgen för att få igång en konversation med mannen så inser man snart att han är en go gubbe som inte heller är helt oduglig.

Någon gång efter nio när hjärnan hade hunnit komma upp i varv och min IQ stigit från den tillhörande en äggplanta till något som mer liknade mig själv, så kom två båtar från forskningsinstitutet BIOS och hämtade oss för att prata om marinbiologi i några timmar, för att sedan ta oss med ut på en otroligt härlig snorklingstur runt korallreven som pryder bottnen i Bermudas häpnadsväckande turkosa vatten.

BIOS forskningsinstitut såg ut som någonting som vandrat vilse från Beverly Hills och slagit ned rötter här på Bermuda, men istället för Hugh Hefner eller Justin Bieber träffade vi där inne en väldigt entusiastisk och smått excentrisk kvinna vid namn Katherine som höll en förvånansvärt intressant föreläsning om någonting som jag förstår mycket bättre nu än jag gjorde i morse, vilket fortfarande inte vill säga att jag förstår mig på det särskilt bra.

Efter en lång båtresa som mer gav intrycket av att vara på semester än på skolutflykt (precis som det mesta vi gör), anlände vi vid det efterlängtade revet. Vi bedrev den kommande timmen med att skicklighetsbefriat plaska omkring i för stora simfötter och ta ganska regelbundna kallsupar, men även det har onekligen sin charm. Revet i sig var vackert befolkat av koraller och fiskar i en symfoni av olika storlekar, former och färger. Vi simmade ned till botten bara för att panikslaget sparka oss mot ytan med den nyvunna insikten att djupt vatten och trumhinnor inte alltid går ihop som Helan och Halvan, men envetenheten segrade över uppenbart förnuft, och efter en tid lyckades jag och Mark återvända till ytan med andan nästan i behåll och händerna fulla av ljus finkornig sand. Trots att ett stort antal kroniska pajasar så som jag själv simmade omkring de vassa kalkformationerna med fria tyglar så var det turligt nog inte en enda som korallrev sig.

När vi tröttnade på smaken av saltvatten gick vi långsamt upp för badstegen till båten med de brutalt otympliga hydrodynamiska låtsasfötterna vi hade blivit tilldelade, varefter vi kvickt sparkade av oss fotprydnaderna, rusade upp på övre däck och utövade flyg - alternativt fallkonster som varierade vitt och brett från eleganta svandyk till inte lika graciösa brysselsteg och volter.

För tillfället ligger vi ankrade utanför St. George, vilket enligt ryktena beror på att en kryssningsbåt mutat sig till vår värdefulla kajplats såhär i America´s Cup-tider. På grund av detta måste alla som vill i land bli skjutsade dit av Gunillas gummibåt Berit.

Den charmiga damen Berit bar oss vid tretiden över kanalen in till King´s Square i centrala St. George. En sak går att påpeka om ovanstående mening, vilket är att King´s Square förvisso ligger i stadens hjärta, men med denna minicivilisation till stad så ligger till och med stadens utkanter i dess centrum. Från Kungens torg traskade en skara bleka elever till en mysig glassbar lägligt placerad i stadens centrum för att avnjuta varsin bägare glass med varsin obarmhärtig prislapp.

I den låga och orangea solens sken satt vi sedan på en gräsplätt med våra sockerberoenden stillade och lirade kort innan vi hoppade på Berit som kom och plockade upp oss på kajen.

Nu sitter jag på backen, vilket ironiskt nog är fören på båten och skriver detta efter ett som vanligt mysigt häng med gott gäng här på båten. Klockan har precis slagit ett på morgonen här och den svaga strimma hopp om att jag imorgon bitti inte ska känna mig som en sömnberövad sengångare har nu helt försvunnit, och mycket mer än att acceptera det ödet finns inte att göra.

Arvid Jansson

Publicerad: 2017-05-16

Öckerö seglande gymnasieskola
Björnhuvudsvägen 45
475 31 Öckerö

Telefon: 031-97 62 00
e-post: kommun@ockero.se