Surfboard

I morse klockan 07:00 när dörren till min älskade sjusovar-hytt-9 gnisslades upp vaknade jag, till och med innan purraren varken hade hunnit tända lampan som vanligtvis skar in i de nyvakna, svullna ögonen och som brukar få en att vilja vända ryggen till och somna om under det varma täcket igen, eller hunnit säga den obligatoriska purrnings-repliken “Godmorgon, frukost om 15 minuter och uppställning om en timma, upp och hoppa!”.

Vanligtvis fungerar inget av de purrnings-knepen på hytt 9, men idag var det en speciell dag och purraren hade en väldans tur! Efter den dagliga, något långtråkiga uppställningen samlades helastyrbord i lilla mässen, efter bestämmelser från gårdagen. När alla 15 var samlade kunde man nästan ta på den spända och förväntansfulla stämningen, om inte kunde man bara ha kollat runt i utrymmet mellan byssan och svalen och sett hur breda leenden fyllde det lilla rummet. Idag var nämligen den omtalade och efterlängtade dagen då hela styrbord äntligen skulle ta sig iväg för att surfa kommen. Efter mötet i lilla
mässen gick alla med raska steg till sina hytter för att packa ned det nödvändigaste för att sedan gå raka vägen till den nya, fräscha landgångslistan, pluppa i sig, kanske sin kompis och sedan stappla ut på betongkajen som precis hade börjat värmas upp av den portugisiska vintersolen, även kallad den svenska sommarsolen.

Några minuter efter klockan hade slått 09 stod hela styrbord redo på kajen med ryggsäckar fulla av badkläder, handdukar, vatten och ett glatt humör började vi röra oss mot bilarna som skulle ta oss till Seixal, där vi skulle spendera dagen. Att hitta de tre bilarna, varav en van, var inte så svårt när det låg surfbräda på surfbräda i alla möjliga olika färger på vardera tak. Efter en kortare genomgång med Augustu och Rudolfo, som var en del av det gäng vi skulle hänga med hela dagen, delade vi upp oss jämt i bilarna och började röra oss mot en av de många surfstränderna i Seixal.

Dryga 40 minuter senare när bilarna sakta men säkert rullade vi in i den lilla byn full med små sten-ruckel till hus, palmer och vilda katter. Efter ytterligare några minuter började vi skymta en svart
vulkan-strand, vilket efter alla besök på vulkanöar nu hör till vanligheten. Om man kollade runt stranden kunde man skymta ett och annat vattenfall som glittrade av de få solstrålarna som lyckades tränga igenom de täta buskagen de höga bergen kring stranden var klädda i.

Tillslut kom vi fram till den efterlängtade stranden och alla började skynda ut från dunka-dunka-bilarna i ren extas. Så småningom började vi bli tilldelade våtdräkter, soft boards, 6,8’s och leaches. Efter att
alla kämpat på sig varsin omänskligt tajt och osammarbetsvillig dräkt med hjälp av varandra tog alla tag i varsin bräda och stapplade sig iväg mot stranden, där vi slog oss ned för att värma upp och gå igenom grunderna innan vi gav oss ut.

Efter ett litet tag av många lyckade vågor för vissa och färre för andra konstaterade alla att detta nog var vår vakts grej. Alla, oavsett kunskapsnivå hade så kul! Alltså är vi inte längre styrbord, utan
surfboard.

Cirka två timmar senare, eller vad som kändes som en halvtimma i det förvånansvärt varma vattnet var det dags att gå upp. När alla glada, dyblöta och hungriga elever hade sköljt av sina våtdräkter och brädor var det äntligen dags för mat. Hela vakten, inklusive Rudolfo och gänget drog till den närmsta restaurangen där de såklart kände ägaren och hade fixat ett “special price”. De flesta av oss mölade sig igenom hela menyn för priset av en vanlig lunch hemma i Sverige.

När varenda klunk cola och vartenda pommes var uppätet knäppte vi några bilder med våra engångskameror, mobilkameror och polaroidkameror för att återigen slå sig ned i bilarna, som nu, med lite matkoma, lockade något otroligt.

Bilturen hem mot Gunilla tar nog priset som ett av mina bästa minnen från resan. Jag och tre andra från nu, så kallade “surfboard” satt i en bil med rutorna nedvevade så långt som bara möjligt, favoritlåtar på högsta volym, falska toner i öronen, lite för salt hår, surfbrädor på taket och den orangea kvällssolen i ögonen samtidigt som vår “chaufför” Augustu körde lite för fort i dalarna mellan de gröna bergen med vattenfall var tionde meter och på broar med utsikt över min nya favoritstad, Funchal. En av de bättre dagarna helt enkelt, bästa surfboard, bästa Gunilla!

Saga Manzoor, sab2023, styrbord