Svindlade höjder

1/12-2018 Lördag, Malaga

Hej allesammans där hemma!

Text

Hej allesammans där hemma! Jag passar även på att säga hej till mamma och pappa då jag vet att ni sitter fastklistrade framför datorn och läser detta blogginlägg. Idag var det tredje och sista heldagen i Malaga. Solen har stått högt på himlen som den har gjort de senaste dagarna och familjeseringen ombord har fortsatt.

Dagen började mycket trött från min sida då min vakt hade fartygsvakt vid landgången hela natten. Jag fick passet 00:30-02:30 och blev därav purrad av Stella en stund innan. Det var en utmaning att komma upp ur sängen och rota fram alla sina kläder i mörkret då resten av hytten sov. Det var mycket kallt ute så det va bara att sätta på sig mössa och vantar för att kunna överleva natten. Till en början var det segt att sitta vid landgången men de 2 timmarna som jag satt gick så fort då det var jättemysigt att bara sitta och prata i mörkret. Det var ju fredagkväll igår vilket gjorde att det var mycket människor som rörde sig uppe på gatan bredvid båten sent på natten och ville prata med oss. Men det va trevligt, många är intresserade om vad vi gör och vad det är för skola. Så även fast man inte var sitt piggaste jag så var det bara att försöka vara så trevlig som det bara gick och svarar på alla deras frågor. Sedan gick nån av oss som satt vakt även på rond varje timme och kollade att allt såg bra ut ombord och att alla maskiner funkade som de skulle. Fartygstvätten i form av handdukar och lakan behövdes även tvättas, torktumlas och vikas men konstigt nog tyckte jag även att det var gaska mysigt där mitt i natten. När klockan var några minuter i halv 3 så gick jag ner och purrade Alva och så att hon kunde byta av mig. Sedan kunde jag äntligen få sova igen och min koj var så skön efter nattens lilla pass uppe på däck.

Resten av dagen har jag och min vakt varit i byssan samt fixat våra knivar med tillhörande linor att säkra i skärpet. Efter lunchen vid 12:30 var det dags att öva att beslå några av Gunillas segel. Vi övade på de knoparna som vi skulle göra uppe i riggen nere på däck först för att det senare skulle gå snabbare uppe i riggen. Men väl uppe i riggen fick jag en extrem svindel och helt plötsligt var de knoparna som var så lätta nere på däck omöjliga att göra. Trots mina darrande ben där uppe var det väldigt kul och så fint uppe i riggen. Jag är inte den som brukar vara rädd och mesig men jag kan absolut inte säga att jag va tuff uppe i masten. Känslan när man kom ner var den bästa känslan då jag äntligen inte behövde tänka på att om jag tappade taget var det bara döden som väntade, nere på däck var jag säker och kunde slappna av. Nu blir det 3-fika och lite fri vakt, ha det bra där hemma!

Wilma Berg, Midskepp