Tempel, slukhål och bunkring

Vi får uppleva magiska, galna och overkliga saker på våra resor över världen.

En väldigt tråkig och negativ effekt av detta är dock att man inte längre är så lättimponerad av saker som de flesta bara kan drömma om att se under sin livstid. Så när SA1720 säger att något är sevärt och bra, då kan ni lita på det mer än 100 sketna recensioner från tripadvisor. Det därför fastslaget att Mayapan, kvarlevorna efter Yucatánhalvöns kulturella centrum under Mayariket, samt cenoten (slukhålet) fyllt med sött grundvatten, ensamma är värda en resa till Mexiko.

Stämningen är väldigt speciell ombord efter nyheten om vår plötsligt omlagda rutt. Den går verkligen att ta på, men inte riktigt beskriva. Främst är det faktumet att vi fortfarande lever i sådan ovisshet som gör att det känns lite olustigt. Vi vet ju fortfarande inte hur lång tid vi kommer att vara ute, om vi får stanna någonstans på vägen eller vilket väder som väntar oss? Det finns såklart även en spänning i detta och vi vet alla om att det kommer bli en oförglömlig upplevelse, men detta kommer förmodligen att kicka in först när vi har landat lite i allt. Alla distraktioner är i nuläget därför mycket uppskattade, och inte minst en heldagsutflykt runt på Yucatánhalvön.

På våra besök av Mayamuseet tidigare i veckan fick vi en ungefärlig bild av hur Mayapan har sett ut, och vad som återstår av det idag. Trots detta var det helt galet att se det i verkligheten. Allt var byggt i sten, varenda mur, hus och tempel. En del strukturer var i nästan perfekt skick, medan andra har präglats hårdare av tiden. Det största templet i mitten av platsen gick att bestiga, vilket gav en fantastisk utsikt av hela Mayapan. Vår ena guide för dagen, Russell, gjorde upplevelsen ännu häftigare genom att ta på sig en traditionell huvudbonad och blåsa i ett snäckformat horn, som båda tillhörde Mayafolket. I skuggan av ett träd berättade han sedan om Mayafolkets tro kring luften och vinden, och hur de symboliserar liv. Det gjorde upplevelsen så levande och verklig.

Vårt andra och sista stopp på utflykten var en cenote. En cenote är vad som kallas för ett sjunkhål, eller ibland slukhål. Det är ett djupt hål fullt med sött grundvatten, som nästan är lite grottliknande. Under Mayariket användes dessa till olika ritualer och offringar. Cenoten vi besökte var ungefär 10 meter djup, och helt magiskt vacker. Väggarna var nästan vita, med så mycket mönster i sig. Det kändes märkligt att bada i sötvatten, och framförallt var det tungt att simma i det. För Vänernfolket i klassen var det dock mycket hemtrevligt att slippa saltet i ögonen.

På väg hem från cenoten stannade vi för att köpa godis och varma kläder inför den långa hemresan. Så ni där hemma kan leva med tryggheten om att socker och fleecetröjor inte längre är bristvaror ombord.

Ha det gott, Wahoo-fan, Babord