Tre tappra master

Det sägs att Belize City grundades på skimrande snäckskal och romflaskor, tömda på sitt söta innehåll av de människor som då flockades här; brittiska pirater.

Nu är det länge sedan knarrande segelfartyg i trä trängdes vid horisonten, numer kantas den turkosa linjen av överpråliga kryssningar som lovar sina passagerare en endagars solkysst touch av ett komplext land. Men mellan dessa fartyg och land finns nog ändå något som viskar om svunna tider, i form av tre tappra master som fumliga sträcker sig mot skyn. Ett något skamfilat segelfartyg som ligger till ankars, och mitt i allt står jag. Något nyktrare än mina ”föregångare” i sina skepp, något mindre våldsam. Antagligen lika smutsig.

Idag hade min vakt, Styrbord, vaktdag. Jag tillbringade största tiden böjd över en nagelbänk (där repen till seglen sätts fast), noggrant skrubbandes, oljandes och till sist lackandes. Jag och mina fellow mates stod med nedböjda huvuden och granskade resultatet från hela dagens slit. Vi är verkligen det som alla vuxna säger; the head down generation.

Då nagelbänkar inte fixades åt vi god vattenmelon och badade från båten - då det var 29 grader i skuggan och 28 grader i vattnet var det inte den svalkan vi förväntade oss, men likväl fantastiskt. Solnedgången avnjöts längst bak på båten, hela vakten och de befäl som inte var i land satt tillsammans och sippade på icecoffee. Inte den rom som en gång sägs ha grundat denna staden, men så är vi inte brittiska pirater för den delen heller.

Juliette Olofsson,

Styrbord