Ur och skur, men aldrig retur!

Klockan 00.00 hälsade midskeppsvakt god vakt till jag och mina kamrater i babordvakt. Vinden blåste hårt och i fel riktning, av den orsaken kunde vi inte segla och gick för motor. Det var bekvämt eftersom man på så sätt blev mer van vid sjögången. Däremot fanns det vissa som mådde riktigt illa, men till skillnad från förra seglatsen vill ingen åka hem. Nu är vi mer erfarna och vi känner oss nästintill ostoppbara. Lite regn och vind kommer inte att hindra oss från att ta oss till Tyskland. Alla stöttar alla, och värmer varandra i nattens kyla.

Efter kvällens händelsefattiga vakt sprang jag nedför lejdaren (trappan) för att ta av mig alla lager kläder: strumpor, skidstrumpor, stövlar, tights, underställsbyxor, ordentliga vatten- och vindtäta seglarbyxor, t-shirt, underställströja, hoodie, vatten- och vindtät seglarjacka, mössa, vantar, sele och

flytväst. Dessa temperaturskillnader får mig att må lite illa, efteråt är det dock riktigt skönt att lägga sig i lugn och ro i sängen.

Vi blev purrade (väckta) mitt på dagen av en glad sång och ett uttalande av dagens lunch. Det skulle bli pestopasta med soltorkade tomater. Jag hade aptit och var sugen på att äta, vilket var ett gott tecken med tanke på sjösjuka. Efter förra resan lärde jag mig hur mitt förhållande till sjösjuka ser ut. För mig sitter det i huvudet, är jag nervös får jag huvudvärk och hög puls, däremot blir jag inte spyfärdig. Än så länge har jag varit lite illamående, men inte till den grad att jag inte kan arbeta.

Idag var jag i poststyrkan, det är arbetspositioner som innefattar rorgängare, livbojsvakt och utkik vars uppgift är att styra båten, hålla koll på vilka som är på däck och spana efter fartyg och farliga föremål i vattnet. Vanligtvis är det jobbigt att vara rorgängare, denna gången var det lättare eftersom vi åkte för motor. Jag uppskattar att vara poststyrka därför att man kan fokusera på sitt arbete istället för att må illa.

Kl. 23.55 befann jag mig på halvdäck igen, förberedd inför nästa vakt. På båda sidorna av båten såg man land, och snabbt fick jag reda på att vid babord sida var det Sverige (Malmö) och vid styrbord sida såg man Danmark (Köpenhamn). Jag kände igen en byggnad på den svenska sidan, och insåg senare att det var ett vattentorn i det platta paradiset Falsterbo i Skåne där jag spenderat åtminstone varje sommar de senaste fem åren med min familj. Långt ute i horisonten såg man även två stora pelare. Jag hade en aning, men jag visste inte att det var Öresundbron som vi siktade på. Aldrig hade gränsen mellan Danmark och Sverige varit tydligare. Aldrig hade jag därmed bättre förstått varför Skåningar hånas för att vara danskar.

Agnes Alveros

SAS1922