Öckerö gymnasium

Välkommen till vår simsvärld

Nytt sjöben, ny vakt, nya rutiner. Efter det första långa sjöbenet från Tarragona till La palma var alla trötta på livet till havs och ville bara för en minut känna känslan av stillastående fast trygg betong under fötterna.

Men efter många dagar till hamn och korta bortsovda sjöben började majoriteten av oss känna ett sug efter öppet hav och mysiga nattvakter. Äntligen, tänkte vi när vi lämnade mot Madeira. Det var ett äntligen många snart skulle få ångra. En dag in och det slängdes knäckebröd överallt. På med sjösjukeplåster, upp på däck och sju vitpepparkorn. Kan du stå upp? Kan du äta? Kan du jobba? Varje ja är en vinst.

Jag vet inte varför vårt första sjöben på nästan två veckor i efterhand känns som fyra dagar. Kanske berodde det på de snarlika dagarna, det plågsamma konstanta illamåendet eller de 20 timmar jag och många andra sov varje dag. Men en sak är säker, mitt minne säger två stilla dagar och en eller två dagar av lite illamående, sen var vi framme. Alla böner om en stilla natt hemma i min egen säng, förträngda, bortglömda. Bortglömda tills en timme in på det nuvarande sjöbenet och de bekanta känslorna uppfriskade mitt minne. Illamåendet slog återigen genom båten som en pandemi och konstigt nog var ingen mer beredd än sist.

Det finns tre olika sorters människor ombord. Först och främst finns det dem som alla med oroliga magar är avundsjuka på. De som måste utföra allt jobb. För hur segt det än må vara att göra dubbelt arbete slår det illamående i välbehag med tusentals meter. Sen finns det dem, t.ex. jag, som drogat sig med åksjukeplåster och efter några timmar däckade på däck kan stå ut vardagen. Denna typ har dock en tendens att somna var tredje blinkning (bokstavligen) och dessutom ha ganska grova lässvårigheter, men annars mår de bra. Till sist finns det de stackarna som mår skit. De som antingen vägrat eller inte vågat ta plåster alternativt som mår skit oavsett mängd substanser. De som får allt serverat men som ändå utför det mest ansträngande jobbet ombord, att leva. Gemensamt för alla typer är att alla är konstant trötta, alla sover fler timmar här än hemma trots 8 timmars arbetsvakter. Vi alla bara längtar, väntar, önskar att få gå och krypa ner oss i våra kojer och gungas till sömns.

Trots timmar sovandes på däck och huvuden lutade ut över relingen finns det något vi längtade till. Livet ombord är inte alltid behagligt, inte bekvämt, men det är simpelt, mekaniskt, skönt. Vi rullar efter ett bestämt schema. Nu är det nattfika. Frukost? Fikadags igen. Vakna, lunch om tio!! Trefika? Hallå middag! Är det nattfika jag hör? När vi inte har vakt äter vi. När vi inte äter sover vi. När vi inte sover försöker vi meningslöst plugga. Här är du aldrig hungrig, aldrig pigg, aldrig stilla. Men det är charmen med Gunilla.

Livet som en simsgubbe må vara enformigt men också väldigt harmoniskt. Trots magar som gör volter besparas hjärnan dess vanliga surr. Här behöver du inte tänka på framtiden, inte på gårdagen eller någon på andra sidan landet. Här lever du med tre bestående alternativ, sova, äta, plugga; färga den mest kritiska humörmätaren grön för att sedan ta nästa. Livet flyter på utan tid och rum. Är det dag? Är det natt? Allt jag vet är att det är två timmar till nästa vakt.

Linnéa Sandén 21/11

Publicerad:

Öckerö seglande gymnasieskola
Björnhuvudsvägen 45
475 31 Öckerö

Telefon: 031-97 62 00
e-post: kommun@ockero.se