Världens bästa bergochdalbana?

Idag är första dagen på vårt andra sjöben. Vågorna är större och kraftigare än vi tidigare upplevt. Det är med blandade känslor vi tar oss an denna gungande dag på Gunilla.

Jag, likt de andra i min vakt, tog sig vinglande ut på däck vid midnatt. Vågorna hade växt till sig sedan igår kväll och båten krängde som aldrig förr. Helt nyvakna och något förvirrade lyckades vi kravla oss upp på fördäck. På vägen dit träffade stänket från vågorna våra ansikten och vi blev genast klarvakna.

Väl uppe på fördäck ställde vi oss vid kanten och följde de enorma vågorna med blicken. Vår vaktledare ropade att vi skulle säkra oss, vi följde order och krokade fast oss. Minuten därpå kom en våg som fick nästintill alla att tappa balansen. De som inte redan fallit ned med rumpan på däck tog sig nu ned till sittandes. Där satt vi med huvudet vid räcket som skiljde oss åt från det stora blå. Bland vågorna närmast båten kunde vi se ett glimmer, mareld. Fascinerade kollade vi på marelden medan vågorna fick oss att glida upp, ned, fram och tillbaka. Vår vaktledare skrattade till då hon såg oss falla som dominoplattor över varandra, ”Världens bästa bergochdalbana?” frågade hon. ”VÄRLDENS BÄSTA BERGOCHDALBANA!” sa alla instämmande i kör.

Efter några timmars sömn var vi åter på däck redo för att stå vakt igen. Vinden låg fortfarande på och vågorna var lika stora, om inte större än nattens vågor. Efter uppställningen gick jag in då jag skulle vara s.k. ”backis” och jobba i köket. Inne i köket levde allt sitt eget liv. Tallrikar, redskap och skålar flög tvärs över rummet. Även jag kunde endast befinna mig på ett ställe i någon sekund innan jag låg på golvet av andra sidan köket. Blandningen av allt krängande och lukten av mat fick sjösjukan att tränga sig på. Min tid som backis blev med andra ord kortvarig. I stället fick jag jobba på däck som arbetsstyrka.

Resten av dagen blev mer eller mindre en kamp mot sjösjukan. Den bergochdalbana som vi tidigare benämnde som ”världens bästa” kändes allt mindre rolig. I dessa stunder kan man få en längtan härifrån. En längtan till land, där allt står stilla. Till min säng, där jag kan sova ut. Med det sagt vill jag även skicka en hälsning hem till min mamma som fyller år om ett par dagar. Puss och kram.

Elin