Vind!

Dagen var kommen. Det mycket omtalade lågtrycket som har sagts komma att definiera hela vår fortsatta resa hade dragit in över oss. Vinden var kommen.

För mig som styrdbordare började dagen redan klockan 00.00. Vi hade jobbat i fyra timmar, och vid 12 var vi alla redigt trötta och suktade efter en efterlängtad god natts sömn. Det vill säga, om man nu kan räkna sex och en halv timme av sömn i en trång koj som “god natts”.

I vilket fall stod vi där ute på däcket i mörkret, uppställda, med babordsvakten på andra sidan. Mentalt låg vi redan i våra kojer, och allt som krävdes för att vi skulle få göra det fysiskt också, var kapten Leos vaktöverlämningstal. Suck. Sega Leo. Medan båda vakterna stod fint uppstälda, väntandes, tyckte Leo att det var bekvämare att spendera det kalla tolvslaget inuti Nav-hyttens värme och ljus, görandes gud vet vad. Jag frågade vår vaktledare Sofia om någon annan kanske kunde ta över talet, då Leo uppenbarligen värderade stackars styrbords sovlängtan mycket lågt. Sofia föreslog, antagligen ironiskt, att jag borde göra det. Jag kände att även ett ironiskt ja är ett ja, och satte av mot mitten av däcket. Jag satte på min bästa (men ändå rätt kassa) åländska, och försökte låta så mycket som Leo som möjligt “Sååå, välkomna babord, välkomna styrbord”. Spridda skurar av förvåning upplät från de båda vaktlagen som trots min imitation insett att det inte var Leo som förde talet. Själva talet i sig var väl inte så märkvärdigt, jag berättade om vindarna som väntades komma under natten, samt lite annat jag snappat upp från vakten. Sedan fick vi äntligen åtnjuta vår efterlängtade sömn.

När vi purrades slogs vi genast av att det gungade mer än vanligt. Vinden hade kommit. I en vädergenomgång dagen innan hade Leo berättat om ett lågtryck som cirkulerar runt island. Lågtrycket skulle ge oss en rejäl skjuts, men även potentiellt ge oss en sådan motvind att vi kanske inte skulle kunna ta oss runt Island. Det enda vi visste säkert var att vinden vi hade fått såg till att skruva upp tempot ombord, med snabbare framfart, högre vågor, och framförallt, den oslagbara känslan av att vara ute på det öppna havet.

Marcus von Elek