Fjorton dagar in på Atlanten vände vinden. Vi gick upp klockan fyra i morse för att gå på vakt. Jag hade väntat mig en ganska lugn vakt, då vi i mörkret inte kan göra något underhållsarbete. Det har heller inte blåst så mycket de senaste dagarna och vågorna har inte varit så höga, så vi har inte behövt klättra upp och ner i riggen och satt eller bärgat/ta ner segel på ett tag.

Idag ändrades det och vi gick upp till brassning av alla råsegel. Vinden slog seglen lite hejsan hoppsan och vågorna slog över relingarna. Vi blev manade innan vi började brassa att vi inte under några omständigheter fick släppa brassarna även om en stor våg kom och (nästan) sköljde bort oss. Brassarna är de som kontrollerar åt vilket håll råt + seglet är vridet för att man ska få full effekt i seglet efter vart vinden kommer ifrån. Det var ett tungt jobb och händerna värkte men det var också oerhört roligt. Jag har längtat lite efter det då underhållsarbete har varit prio ett under Atlanten sjöbenet. Vi brassade nästan hela vakten men det kändes som bara en halvtimme. Det är som man säger, tiden går fort när man har roligt, och vips så var vakten över och det var dags att purra midskepps. Jag hade bett att få gå med och purra då vi idag hade ett födelsedagsbarn på båten som vi gärna ville sjunga för.

Som vanligt får alla födelsedagsbarn välja middag och söt fika. Idag blev det nudel wok (det skulle vara pastapesto men det var lite snålt med peston då grönsakerna börjar sina, men det var riktigt gott ändå!). Till fika blev det en toscakaka som var VÄLDANS god! Den satt riktigt bra efter tre timmar av lektioner.

En läcka i maskinrummet tog upp kvällsvakten då några fick vara nere i det femtiofem gradiga maskinrummet och ta upp blypluppar och rost för att kolla vart läckan kom ifrån. När vår vaktledare kom upp för en tiominuters paus var han helt röd i ansiktet och man kunde se svetten som rann. Resten av arbetsstyrkan fick sortera, bära, städa och plocka undan uppe på däck medan jag som post fick stå och kolla på när de slet hårt. Man känner sig lite hjälplös när man bara står där och tittar på, men imorgon, då sjutton ska jag också hjälpa till.

//Nell Waller