Öckerö gymnasium

Maskinistens blog

Blogg Februari-April (?)

La Habana. Om man frågar 10-20 personer om deras åsikt, så får man 10-20 olika svar. I det här fallet var frågan hur det är att bo och leva i Cuba. Kanske hälften tyckte det var ett hårt liv, hälften var nöjda. Många helt motsatta åsikter. Möjligheten att åsikterna är styrda finns ju också. Att man inte ska informera turister och utlänningar om hur dålig situationen är. Det vet jag inget om, utan bara räknar med möjligheten att den här sortens regering skulle kunna försöka nåt sånt. Det är förresten vilken regering som helst, förmodligen alla som medvetet styr folks åsikter. Till exempel; Plikten framför allt. Make America great again. Your country needs you. Arbeit macht frei.Etc.,etc.

Det är hela tiden någon som försöker påverka och styra en. Vissa med god avsikt, vissa för att ta folks pengar osv. Bäst att hela tiden hålla sig till vad Bobby (Marley) sa; Don`t let them fool you.

Någon sa till mig att det är svårt att hitta jobb i Habana, nån annan att dom som inte hittar jobb, är dom som inte vill jobba. Men det var intressant att komma tillbaka efter 3-4 år och se vad som ändrats. Folk är generellt vänliga och roliga att prata med, vilket ger intryck att man har det bra. Detta nämnde jag för en restaurangägare, och han påstod då att -Nej, folk är inte nöjda, nu är det dåliga tider. För honom själv verkade det gå bra eftersom han var företagsam och hade sin egen rörelse. Jag visste inte att man fick ha eget företag i Cuba. Tydligen är det tillåtet att ha två egna företag.

Den här restaurangägaren hade tidigare även haft ett snickeri. Han tyckte det var för mycket jobb, så han lade ner det och koncentrerade sig på restaurangen. Nu har turismen en svacka, delvis på grund av Donalds mobbning, och därför går restaurangen lite dåligt. Dessutom var han tvungen att ha två anställda eftersom det normalt var han och hans fru som drev restaurangen, men att hon just fött barn och nu inte kunde arbeta.Han hade redan i tonåren börjat göra business med träsnide och att sälja tamales till kompisarna. Han sålde begagnade böcker i restaurangen, vilket var anledningen till att jag hamnade där. Sen beställde jag lunch också och medan jag satt där, kom det in några, före detta elever på Gunilla. Otrolig slump att dom råkade komma in på samma ställe. Dom var på väg till en språkkurs i Cienfuegos. Dom köpte några förenklade versioner av en bokserie av Jose Marti. På det blev dom bjudna på varsin lemonad. (Mycket god). Det var kul att se dom. Buena suerte con el aprendizaje.

Vad som ändrats i Habana, var till en del mycket och en del som inte ändrats alls. 50-talsbilarna är kvar, men dom flesta, verkade det som, nymålade och blänkande, med motorer från Huyndai osv. Dom har medvetet gjorts till en turistattraktion. Turister finns mer än förut även om det inte kommer kryssningsbåtar.

Turisterna svärmade mest omkring i gamla Habana med Hemingways lokalpubar som var konstant smockfulla. Jag höll mig utanför det området. En gång skrattade vaktchefen för hamnen åt mig för att hon hade sett mig på restaurang i arbetskläder, i overall. Det är praktiskt-dom som lurar turister låter en vara i fred, och ingen kommer och försöker prata engelska.

En detalj som jag inte sett förut (i Habana) var att det fanns massvis med katter överallt. Uppenbarligen låter folk dom vara ifred och ger dom mat ,osv., för dom var totalt orädda. Faktiskt närmast arroganta och stöddiga, dom tittade knappt på människor, gick över gatorna i promenadtakt vickande på arslet. Bilförarna bromsade in och lät dom passera. I en trädgård med uteservering, fanns ett dussin katter som av nån anledning hade en slags tävling om vem som kunde springa upp i ett träd fortast. En efter en kom dom i full fart, rasslade upp i trädet, stoppade och hoppade ner igen. Bisarrt.

Vi hade tur som fick uppleva Habana precis innan gränserna började stängas. Nu stoppar viruset allting.

Sedan i Belize var allt som vanligt, det märktes ingenting av viruset, i stort sett. Ingen jag pratade med, nämnde det över huvud taget. Det var normal aktivitet överallt, samma antal uteliggare och tiggare på gatorna, samma trängsel i butiker och gator. Samma trivsel. Synd att det inte fanns en kaj där att parkera båten, så att man kan komma och gå som man vill. Man är tvungen att åka båt från båten och till båten.

I Progreso i Mexico, däremot fanns det en kaj, fast det som fattades i Belize fanns det överdrivet av där. Nämligen 6 kilometer kaj. Men hellre åka taxi än gummibåt.

Att komma till Progreso var som att komma hem för mig. Puntarenas där jag bor är likadant, med en flera kilometer lång strandpromenad med restauranger. Jag känner dessutom lite folk i Progreso. Det var kul att träffas igen och prata om vad som hänt sen sist.

Det hade kommit Kanadensiska pensionärer i stora mängder, vilket bevisar att Progreso är lugnt och säkert. Förmodar att pensionärernas spänningsbehov begränsar sig till att på TV, se gröna supermän med fladdermusvingar och skottlossning? Och en Tequila på strandserveringen?

Av dom Progresisterna jag pratade med, var det inte många som nämnde Corona, förutom den buteljerade, flytande varianten, men det blev striktare. Till exempel kom polisen och stängde av stranden och jagade bort allt folk.

Någon sa att vägar till och från stan, var avstängda. Annars hann det inte märkas nåt mer, för båten skulle gå. Det sista som hände var att bränsletankarna fylldes. Det blev en vecka för motor i motvind och därefter ett stopp i Bahamas för att fylla på bränsle igen.

Det hade kunnat vara intressant att stanna till i Donaldlandia i Tampa och Miami (och oerhört behagligt att bara resa hem som planerat), för att det var en del elever, som i Habana, skaffade kepsar med röda stjärnor och Cubanska flaggor, samt T-tröjor med Che Guevara. Det skulle kunnat bli roliga reaktioner.

Det är en Cubansk duva som reser med och ska emigrera till Europa. (Han har en ring runt ena foten där det står Cuba och lite siffror). Troligen är han ovetande om emigrationen, utan bara åker med för att han får käk. Han hade aldrig orkat flyga hela vägen över Atlanten, så det är bäst han får åka båt.

Så fet han håller på att bli, kommer han dessutom inte att orka flyga över huvud taget. Den enda motion han får, är att han står på ett ben långa stunder och svajar med i båtens guppande. Annars gör han inget mer. Bajar på nödgeneratorn förstås. Ibland kuttrar han lite försynt. Man vet inte om han tackar för maten eller om han ber om mer.

Hoppas vi kommer fram snart. Mycket snart.

Publicerad: 2020-04-04

Öckerö seglande gymnasieskola
Björnhuvudsvägen 45
475 31 Öckerö

Telefon: 031-97 62 00
e-post: kommun@ockero.se