Buss

Idag vaknade jag och tänkte ”Ja, idag smäller det!”

Ytterligare en solbefriad uppställning med kaptens underfundiga ordvitsar övergick snabbt i febrila förberedelser för en busstur runt ön. Badkläder, fika och lunchlåda var obligatorisk packning och utöver det var även regnkläder hett eftertraktade. Första stoppet var på stranden vid Santa Bárbera, en fenomenal surfstrand – speciellt sommartid – med surftävlingar och bronsstatyer som surfar i fontäner. Där genomförde natureleverna en kort strandexkursion iklädda vadarbyxor och med vattenkikare i högsta hugg. De höga vintervågorna gjorde vattenkikarna överflödiga, men vadarbyxorna kom väl tillpass.

Nästa stopp var först efter en lång stigning uppför vulkanen där vi till slut stega av för några Kodak moments vid Lagoa do Fogo eller Fire Lake som guiden kallade den. Vi kunde snabbt konstatera att det handlade om falsk marknadsföring. Förvisso var det en sjö, men någon eld syntes inte till.

Nåväl. Fördelen med att resa med buss på en ö som São Miguel är att avstånden är korta och resandet inte tar så lång tid. Vi for vidare längs supergröna betesmarker omgärdade av stenmurar av vulkansten och gröna kullar med fina träd. Här och var stod svartvita kor och idisslade lite strött. Bussen tog oss till Vila Franca där nunnor enligt legenden förfinat sitt hemliga recept på mandelkakor. Tänk en kaka med enbart innanmätet på en mazarin. Jag känner mig lite lurad som ätit mazarinens torra kant när det finns ett så här ljuvt alternativ.

Höjdpunkten var dock stoppet vid Lagoa das Furnas där vi stannade för en promenad i Terra Nostras underbara park och ett bad i varma källor. Vattnet som värms upp av vulkanen och sipprar fram mot bassängerna är rikt på järn vilket känns på doften, både doften på vattnet när man badar och doften på allt och alla efteråt. Speciellt när alla bordar bussen och dörrarna stängs. Vattnet, som är gulaktigt, håller över 35 grader vilket nästan ger en surrealistisk känsla då regndropparna samtidigt stänker ner på ytan.

Vår rundtur avslutades på Europas enda teplantage med anor från 1800-talet. Tebladen handplockas innan de förädlas inne i fabriken, vars maskiner delade anor med fabriksbyggnaden i övrigt. De var nog inte ångdrivna, men det såg ut som de mycket väl skulle kunna vara så. Det bjöds på te (så klart) efter rundturen och vi kunde även stödköpa lite fika till och fylla på förrådet med hyffsat lokalodlat te.

Anna, utbildningsledare