Bussresan fortsätter

Andra dagen på bussresan och vi kände oss väldigt långt från Gunilla när vi vaknade i mennonitbyn Blue Creek på gränsen till Mexiko. Vi samlade ihop oss med hjälp av vår buss på byns restaurang för lite frukost.

Vi hade dagen på oss för att ta oss tillbaka till Belize City. Jag hade dock lovat eleverna att vara tillbaka i tid för de sista inköpen inför nästa seglingsben. Vi vecklade ut kartan, övertalade busschauffören och tog en avstickare till det som inte gick att missa: Belize mest spektakulära mayaruin Lamanai som såg ut att ligga alldeles runt hörnet.

Runt hörnet visade sig vara en skumpig bussfärd på närmare en timme, men det var värt resan dit. Ruinerna som verkligen var spektakulära låg inbäddade i fuktig regnskog. Klädvalet som anpassats till klädkoden för skolbesöket hos mennoniterna (överknätshorts/byxor och uppknäppt piké) hindrade oss inte att raskt ta oss runt mellan lämningarna och högst upp i pyramiden. Byggnaderna var mäktiga och utsikten var vidunderlig , även om eleverna konstaterade att pyramiden inte var högre än masten på Gunilla. På håll hördes vrålapornas skrik och vi kände oss som i en Indiana Jones-film. Vi lämnade ruinerna med en försmak av vad vi ska studera på Yucatanhalvön: gammal och nutida mayakultur.

Nu hade vi tagit oss till andra delar av mennoniternas land och när vi åter körde mot Belize City kunde vi från bussen uppleva hur de mer konservativa samhällena levde, jämfört med de mennoniter vi träffat i Blue Creek. På vägen såg vi nu kärror dragna av hästar som kördes av män i hängelsbyxor och hattar eller kvinnor i långa klänningar. Alla såg märkligt likadana ut. Längs vägen låg gårdar med välskötta trädgårdar. Barn i gammaldags kläder hängde på staketen och vinkade på oss när vi pausade bussen för att köpa något att dricka. Vi kände oss konstigt felplacerade, men alla var vänliga och hälsade på oss.

Med de här upplevelserna är vi nu tillbaka på Gunilla. Avgången flyttas fram eftersom vi först måste bunkra bränsle och tömma sopor. Men vad gör det? Vi tar lots ombord, firar en födelsedag med pannkakor och hjälps åt att ladda om för sjöliv och lektioner. Och sedan väntar ju Mexiko.

Till sist vill jag gratulera en av bloggens mest trogna läsare på födelsedagen! Grattis till en 89-åring!

Allt väl ombord!

Brita Malmcrona

utbildningsledare T/S Gunilla