Den ena dagen är den andra lik

Ovanstående fras brukar vara flitigt förekommande på våra långa seglingsben men även i land kan dagarna ibland te sig likadana. Om man är utbildningsledare vill säga.

Eftersom eleverna har vakt ombord var tredje dag måste man ibland dela upp klassen i två delar och köra samma program två gånger. Detta är vad som hände igår och i förrgår, då vi besökte en pojkskola på förmiddagen och en flickdito efter lunch. Jag som var med under båda dagarna kunde märka vissa smärre förändringar i programmet mellan de båda dagarna men den enda stora skillnaden var egentligen att ett trettiotal elever och lärare följde med tillbaka till Gunilla under dag ett.

Själva skolbesöken har ni ju redan fått relaterade av elever så jag tänker inte trötta ut er med en massa upprepningar så som jag lyckades göra i förrgår, då elevbloggen och min egen rapport blev förvillande lika. I stället tänkte jag berätta om vad jag gjorde efteråt, då jag faktiskt fick några timmar ledigt.

Då begav jag mig nämligen ut på bergsvandring upp till två högt belägna gamla fort med strålande utsikt. ”Bergsvandring” kanske är att ta i men eftersom stigningen var brant och solen gassade tog det mig nästan en timme att avverka de 3-4 kilometerna dit. Det var också tillräckligt jobbigt för att jag skulle behöva en liten kaffepaus, sittandes på ett vägräcke, på vägen ner. Jag hade investerat i en rejäl bit fruktkaka med russin och någon slags röda bär och den slank ner ganska snabbt, trots att jag egentligen tänkt spara halva.

När jag åter var nere på havsnivå, var det dags att göra sig redo för nästa äventyr: ”Fish Friday”. Dessa fiskfredagar firas av lokalbefolkningen i en liten fiskeby 45 minuters bussresa härifrån. Hade svenska trafikregler gällt hade nog byn legat minst en timme bort (!) Som tur var, var det mörkt under hela färden till Gouyave så man kunde inte riktigt avgöra hur fort det faktiskt gick. Väl framme kände vi (andre-kockan och jag) oss i alla fall värda en rejäl portion fisk från ett av de många gatustånd som kantade byvägen. Mellan stånden hade man placerat bord och stolar så att man kunde slå sig ner och njuta av både mat och musik. Vi hade hört att det skulle kunna vankas steelband men så var tyvärr inte fallet denna gång. I stället hamnade vi mitt emellan högtalare med latinopop på ena sidan och karaokesångare på den andra. Så när maten var uppäten bestämde vi oss för att ta bussen hem igen, närandes en viss förhoppning om att hemfärden skulle ta något längre tid!

KiKi Åstrand

utbildningsledare