Flanera planlöst eller vara vilse

Det finns få saker som är mysigare än att promenera runt i en stad till fots. En liten gränd bjuder in till en omväg och plötsligt är har de folkrika gatorna försvunnit och bara en radio hörs några våningar upp. Är jag vilse?

Det är inte första gången jag besöker Lissabon så lite koll har jag. Men varför gå i invanda spår när man kan upptäcka nytt? Därför bestämmer jag mig för att vika av och inte följa spårvagnens linje in mot centrum. Jag hamnar bland hus som skulle behöva lite kärlek i form av färg och puts men charmfaktorn är hög och byggnaderna fantastiskt vackra. Kakelklädda väggar slåss om uppmärksamheten tillsammans med de snirkliga balkongräckena i svart smide. Lägg därtill att solen, som jag inte sett på evigheter, lyser upp allt och det känns som om jag vandrar runt i ett vykort. Fantastiskt vackert. Lissabon är min favoritstad och jag brukar säga att när jag blir stor, då ska jag flytta hit. Det är när jag vandrar runt bland dessa vackra byggnader och smala gränder med portar värdiga kungligheter som jag inser att jag inte har den blekaste aning om var jag är. Vilse och helt lost kanske du tänker, men jag brukar tänka att jag flanerar planlöst. Vilse är man väl bara om det finns ett mål, om man tänkt gå till en plats men inte hittar. Det värsta som kan hända är jag måste fråga efter vägen för att nå en gata jag känner igen. Som sann göteborgare kan man ju dock vädra spårvagnar på långt avstånd och det dröjer inte länge innan jag är mitt i centrum igen. Där hittar jag espresso, julmusik och flera av mina elever. Kanske har även de flanerat planlöst?

Vi har det bra!

Anne-Li Olsén, utbildningsledare