Förresten har jag varit i Lissabon…!

Idag har jag verkligen lyckats uppleva Lissabon! Efter att morgonmailen var avklarad, begav jag mig, tillsammans med vaktledare Soraya, in till centrum. Där tog vi först en portugisisk förmiddagsfika med smörgås och Pastel Nata, innan vi äntrade spårvagn 28. Denna gama trotjänare transporterade oss sedan backe upp och backe ner mellan kaklade fasader och i trånga gränder.

Precis när Soraya tagit fram skissblocket för att föreviga turen, var den slut. Vi som trott att vi skulle komma tillbaka till ursprungsstationen blev i stället avsläppta vid Basílica da Estrela. Där försökte vi båda att avbilda den vackra kyrkan med dess kupol och märkliga spiror. Tyvärr verkade stadens alla flugor ha samlats precis där vi stod, så till slut gav vi upp och våra vägar skildes. Eftersom jag insåg att vi befann oss på höjden ovanför Gunilla, beslöt jag mig för att ta en sväng ner till båten.

På vägen dit råkade jag emellertid passera en liten kvarterskrog en halv trappa ner från den trafikerade gatukorsningen. Något sa mig, att om man placerar ett etablissemang på ett så ofördelaktigt ställe, så måste maten vara något i hästväg! Och jag hade helt rätt! Den dagsfärska lax som serverades, nygrillad med kokt potatis och grönsallad, smakade verkligen himmelskt! Fisken formligen smälte på tungan och lämnade absolut inget övrigt att önska!

Senare på eftermiddagen besökte jag en gigantisk loppmarknad, eller åtminstone återstoden av den. Man höll nämligen på att packa ihop när jag väl hittat dit. Lika bra var väl det, för jag har egentligen ingen plats för några nyinköp. På hemvägen stannade jag till vid en liten bar där det serverades Pasteis de Bacalhau (ostfyllda fiskkakor) vilket jag gärna ville pröva. Jag måste dock medge att det inte var så mycket bevänt med fyllningen, utan merparten av denna portugisiska ”knödel” bestod av en slags friterad, fiskblandad deg. Nåja, nu har jag i alla fall testat!

När jag sedan återvände till Gunilla, stötte jag ihop med en grupp elever på väg ut. De undrade lite försynt om jag trodde att de skulle kunna få komma hem lite senare än klockan 22. De ämnade nämligen äta mat på en Fado-restaurang och ville gärna hinna lyssna lite till musiken, innan de skulle bli tvungna att gå hem. Jag talade med kapten som godkände en senare hemkomst, så länge den skedde i mitt sällskap. Således fick jag all anledning att möta upp på Fadostället, och hann själv njuta av denna portugisiska ”blues”, innan vi alla var tvungna att återvända till Gunilla. Det kommer ju en dag i morgon också!

KiKi Åstrand

utbildningsledare