Maskinistens blogg

 Efter en mycket behaglig och angenäm vecka i Mindelo är vi nu sedan flera dagar ute och plaskar bland flygfiskarna igen.

Man kan se att de blir rädda och får panik när de får syn på det här gamla båtskrället. De sprattlar iväg från båten så fort de kan, så långt de kan.

Det är fullt förståeligt, de har aldrig tidigare sett något liknande-ett åbäke från fyrtiotalet med en massa stolpar och grejor som spretar ut, samt massvis med snören hängande överallt, samt vita presenningar som fladdrar.

Delfinerna är kaxigare, de simmar runt båten och skuttar upp ur vattnet för att kunna se bättre. Man ser tydligt hur deras flin blir bredare när de ser båtspektaklet.

Valar har det bara synts ett par stycken, de kanske är på semester.

Mindelo hade fått mycket nya byggnader för att vara en så liten stad. Frågan är vad folk lever av- om det finns arbetstillfällen. Det verkade också finnas många nya bilar på gator och vägar, vilket borde tyda på att en del människor har pengar. Skoputsare och människor som sålde- eller försökte sälja- begagnade saker på torget, är å andra sidan ett tecken på extrem fattigdom. Generellt verkade folket i Mindelo vara relativt välmående, till exempel var det folk ute och motionerade och sprang mellan fem och sju på morgnarna, likaså på kvällarna.

Restauranger och kaféer var också oftast ganska fullsatta. Avspänt och ett gott humör beskriver bäst stämningen överlag. Jag satt några gånger på en uteservering upp emot bergssluttningen,. Det var en smal, slingrig, glest trafikerad gata framför serveringen, oftast med folk som promenerade uppför eller nerför den lutande gatan. Under en halvtimme som jag satt där, var det några småbarn som spelade boll i en trång gränd intill. Fem eller sex gånger kom bollen studsande ur gränden, nedför trappor, över en mur och nedför gatan. Man hörde bara: Boink, boink, boink, bonk, bonk, bonk och sedan kom det en liten parvel studsande exakt som bollen: Boink, boink och skuttade nedför gatan i full fart efter bollen.

Rutinen bröts en gång när det råkade komma tre herrar gående uppför gatan. Uppenbarligen var två av herrarna fotbollsintresserade för de kom samtidigt på idén att sparka tillbaka bollen in i gränden. Den ene sparkade då den andre på benet och det hördes ett ylande, många svordomar på Kreol och ett gapskratt. Knatten som kom studsande ut ur gränden fick kvickt tag i sin boll och försvann in i gränden, utan kommentarer.

Kort därefter kom det en liten kille på cykel, susande nedför den branta gatan på bakhjulet. Men innan man ens hann bli imponerad kom det en till åkande på bakhjulet, den här killen stod upp på sadeln! Jag kommer att vara imponerad hela det här året ut, dessutom avundsjuk.

Över hela stan fanns det lösa hundar. De kunde ligga och sova djupt och lugnt mitt på trottoaren, eller morra om man gick förbi där de ansåg sig bo eller där de fick sina måltider. När man sprang på morgonen kunde man få en hel flock efter sig, vilka ville spela tuffa. Då var man tvungen att hötta med pekfingret åt dem och säga till att de skulle sluta larva sig.

Annars var Mindelo en lugn stad.

Nu ser jag mest bara fram emot att komma till Saint Georges, snarast.

Marco Lara

Maskinist