Tiden

Vissa dagar bara flaxar förbi här ombord, det är som om vi hade en helt egen tid eller kanske till och med en egen tidszon.

Ibland är dock en timme en hel evighet som aldrig verkar ta slut. Lägg där till ”brassning”, då vi ändrar klockan och kanske måste ta oss igenom samma timme en gång till.

De här senaste dagarna med bacillinvasionen ombord har verkligen varit sega. Galet sega för dem som varit sjuka, en evig väntan på att kroppen ska göra sig av med den nyinflyttade bacillgästen. En evig väntan också för dom som varit friska. Var kan vi vara, när kan jag bo i min hytt igen, när slutar de att smitta osv. När jag tycker att tiden går långsamt, när jag längtar hem till nära och kära har jag alltid mötena med eleverna att se fram emot. Jag kan liksom ladda mina batterier när jag träffar dem. Nu har vi, under ett par dagar, ställt in allt. Detta för att minska smittan och bacillens härjningar. Jag saknar lektionerna, jag saknar mina leende, trötta, smutsiga och helt fantastiska tjejer och killar. Det var därför underbart när hela Styrbord slöt upp igår för att utvärdera Kuba. Vi glömde nästan bort tiden och samtalade och diskuterade långt in på elevernas rast. Det ska ni veta är bland det bästa som finns!

Idag, fredag, ska vi äntligen ta tag i det uppskjutna stormötet, elevrådet och båtrådet. Nu har tiden gjort sitt och de flesta är friska igen. Gissa om jag ser fram emot att ha hela gänget samlat igen?

Vi har det bra!

Anne-Li Olsén, utbildningsledare