Utan el i Tyskland

Precis då man kommit in i seglingsrytmen med vingliga steg på däck, klingande i skeppsklockan, vaktbyte i tid och otid och lösa saker som far överallt kom vi under arla timmar till floden Traves mynning.

Seglen var sedan länge halade och Gunilla tuffade fram för maskin längs den tyska kanalen där vattnet låg lugnt och stilla. På sidorna stod övergivna fabrikslokaler och trängdes med modernare diton mitt bland alla grönskande träd. Här och var kunde man se skrotupplag, slitna båtar och en tysk man som rastade hunden. Det kändes som vi närmade oss Kraftwerks hemmaplan.

När vi till slut nådde Lübeck kunde vi med lätthet lägga till vid Medie Docks nordväst om gamla stan. Inhyst i en kajbyggnad precis där förtöjde ligger en stor loppmarknad som såg ut att ha precis något man inte behöver men man kommer köpa ändå, och sen kliar sig i huvudet över hur man ska få med sig på flyget hem. Dit gick jag aldrig. Istället styrde jag min väg mot de platser som är av vikt för våra utflykter under vår visit. Som tågstationen och sjömanskyrkan Sankt Jakobi. Jag hittade även den söta lilla blombutiken som binder kransen till vårt besök på lördag.

På Gunilla hade kocken och eleverna i byssan, backisarna, lagat fläsklägg eftersom vi ändå kommit till Tyskland. När det var middagsdags ekade det tomt i stora mässen då endast en handfull av vakten och hade letat sig ner i utsatt tid. Resten av vakten höll fortfarande på med sitt noggranna arbete och eleverna på frivakt passade på att äta något typiskt tyskt. Fläsklägg kanske? Plötsligt släcktes hela skeppet ner och det blev avgrundssvart i stora mässen. Elen gick och lamporna slocknade – det blev dödstyst. Med van hand fiskades mobiler upp och ficklampan slogs på och vi kunde starta middagen i ett slags mysigt spökljus, så nära levande ljus man kommer ombord. Till slut letade sig dock strömmen sig tillbaka genom den enorma strömkabeln som kopplar ihop Gunilla med fastlandet och spökljuset dog ut. Men det var mysigt så länge det varade.

Over and out…

Johan